Hon är ojämn, Ebba Witt-Brattström. Ibland är hon spränglärt bildad och hisnande rolig, ibland blir hon som en karikatyr av sig själv. Ibland är hon briljant och ibland liknar hon en skiva som har hakat upp sig.

Kulturkvinnan och andra texter är naturligtvis en fortsättning på och en pendang till Kulturmannen och andra texter, som gavs ut 2016. Texterna är hämtade ur såväl tidskrifter och dagstidningar som böcker. Det är artiklar, recensioner, för- och efterord till andras böcker, tacktal och utdrag ur programblad till teater och opera. De flesta är från de senaste åren men det finns också inslag från 1990-talet, i något fall i omarbetad form.

Kulturkvinnan är den hon skriver om men också den hon identifierar sig med. ”Staten, det är jag”, påstås Ludvig XIV ha sagt, ”kulturkvinnan, hon är jag” säger inte Ebba Witt-Brattström men det lyser ändå igenom. Kulturkvinnan är kulturmannens bättre motsvarighet, hans ”utmanare, fruktade kollega och ständiga skugga” vars blick kan omfatta verk med såväl upphovsmän som –kvinnor och inte nöjer sig med den halvbildning det innebär att enbart fokusera på manliga genier.

Flera texter på samma tema kan bli intressant och visa en utveckling och ge fördjupning men det kan också bli lite för mycket av upprepningar när man läser dem i en följd. Det handlar som så ofta om ämnesval och fokus, om vad som ansetts väsentligt och där det ”kvinnliga” nedvärderats. Något som stötts och blötts bra länge nu men som ändå kan vara värt att påminna sig om och om igen, eftersom upprättelsen som kan framstå som att sparka in öppna dörrar ännu tycks behövas.

Det blir tydligt vilka teser Witt-Brattström drivit i sin forskar- och folkbildningsgärning och linjen som går från Heliga Birgitta till Karolina Ramqvist och Elena Ferrante via Selma Lagerlöf och Moa Martinson, Sara Lidman och Märta Tikkanen ter sig om inte rak så i alla fall ganska sammanhängande.

Det känns som om hon skriver snabbt och med lätt hand, ibland kanske för snabbt men det är också skönt att det finns en enkelhet och ingen besvärande tyngd. Bildning med en klackspark är bildning när den är som bäst men ibland blir det lite för ytligt och med enkla poänger, någon gång resonemang som det är ganska lätt att sticka hål på om man så önskar, vilket är att göra dessa kvinnor en otjänst.

Det blir också lite märkligt med det dubbla perspektivet, hur hon från sin maktposition som professor ändå känner sig befinna sig i underläge och samtidigt nästan kan klappa yngre kvinnor på huvudet med sina erfarenheter från 1970-talets feministiska diskussioner.

Jag hade en hel del invändningar mot Witt-Brattströms skönlitterära debut Århundradets kärlekskrig men här tycker jag om de små inpassen av den sortens text. Det känns fortfarande ganska mycket som en vendetta mot exmaken Horace Engdahl men det ger en språklig variation som känns välkommen.