Rubriken är egentligen klart elakare än vad Daniel Woxlins bok Anders Timell får inte dö motiverar, men ni vet hur det är – ibland är en rubrik bara för lockande för att avstå.

Jag älskar premissen för Anders Timell får inte dö. Den utspelar sig i ett Stockholm som är snarlikt vårt eget, men där en statlig organisation vid namn ”Verkställande Utskottet” utför byråkratiserade kontraktsmord för rikets säkerhets skull. Huvudpersonen Jon Holmbergs kafkaartade arbete inom Verkställande Utskottet går ut på att han tar emot order avseende vem som ska mördas via telefax (en gul), och sedan vidarebefordrar dem via en annan (en blå) utan några modifieringar. Han är en meningslös kugge i ett maskineri som dömer människor till döden.

Jag utgår från att Utskottets hemliga arbete är av godo. Jag måste utgå från det. För ett säkrare Sverige står det på väggarna. Ett inhamrat motto för att motivera det vi gör.

Jag tycker verkligen om början på Anders Timell får inte dö. Öppningsmeningen är inget mindre än genial: ”Det kommer pipljud ur mormor. Smset är från mamma. Jag borde vara på hospice och säga adjö. Men det är jag inte.”

Tonen i de första kapitlen karaktäriseras av en kontrast mellan dystopisk ångest och ironisk humor. Jon Holmberg harvar sig igenom sitt letargiska kontorsarbete och åker desillusionerad hem för att dricka sig full på White russians och titta på romcoms ensam i sin lilla lägenhet. Han hamnar i en diskussion med ett Jehovas vittne om huruvida nyttan i att abortera Idi Amin eller Breivik uppväger risken att abortera Bach eller Beethoven. Han plågas av existensiell ångest. ”På morgonen vaknar jag och badar i svett. En snabb googling visar att det förmodligen är AIDS. Den här morgonen också.”

Jons liv förändras dramatiskt när han i sitt dimmiga tillstånd av ångest och leda upptäcker att han utan att inse det har klottrat ”Anders Timell måste dö” på en av rapporterna som har skickats vidare till hans överordnade i Verkställande Utskottet. Det finns ingen möjlighet att åtgärda misstaget, utan hans enda utväg är att hitta Anders Timell – den folkkära och gemytliga brodern till äntligen-hemma-Martin – och fly.

Woxlin har ett lekfullt och drastiskt språk som passar den bisarra situationen. Han har en förkärlek för att skriva listor. Tonen påminner mycket om Erlend Loes Naiv. Super..

Åh, så jag önskar att jag skrev någon annans namn! Någon som faktiskt förtjänar att dö. Många bra dör för tidigt men de flesta dåliga har inte vett att dö alls. De bara maler på med sin dumhet. Klafsar och klampar, dag ut och dag in. […] Jag försöker skaka av mig det begynnande magontet genom att kasta mig i ringar runt i sängen. Allt lakan blir en tornado av tyg. Kanske blir det bra om jag slår på skivspelaren en stund.

Jon hittar Anders, och de flyr till skogs tillsammans. De gör charmiga, stillsamma observationer om livet och döden, bygger fällor för att skydda sitt läger, och situationen blir stadigt mer absurd. De lever på kilovis med kallskuret som på något magiskt sätt aldrig blir dåligt. De sover utomhus utan att frysa. De bygger en sån där besynnerlig manlig vänskap som jag inte förstår mig på, och som förgäves får mig att hoppas på lite homoromantik. Och så långt är det fortfarande rätt gemytligt. Men sen fortsätter det bara bli mer och mer absurt, och tonen börjar dra sig sakta men säkert från Naiv. Super. och mot Liftarens Guide Till Galaxen. Det dyker upp eldsprutande drakar och evighetsmaskiner. Deras överlevnad hänger plötsligt på Anders Timells hår och dess förmåga att fortsätta vara oklanderligt välstajlat efter flera månader till skogs. Och jag märker att jag tappar fokus. Berättelsen slutar vara nästan verklig med bisarra inslag, och blir bara bisarr rakt av. Och precis som när jag läste Liftarens Guide Till Galaxen går jag från att tänka ”det här är genialt” till ”den här författaren har ingen plan, det är bara absurt för absurditetens skull”. Jag slutar bry mig om Jon och Anders, och väntar mest på att tiraden av allt mer bisarra figurer ska sluta paradera förbi.

Det finns många som älskar Liftarens Guide Till Galaxen. Jag också, men bara de första tvåhundra sidorna eller så. Om du fortfarande tyckte att den var rolig framåt fjärde boken i fembokstrilogin, då tror jag att Anders Timell får inte dö är boken för dig. Annars finns ju alltid möjligheten att läsa halva och låtsas att den tar slut där.

Likt ett tjechovskt gevär som inte avfyras återkommer Woxlin aldrig till den döende mormodern efter omnämnandet i den allra första meningen. Kanske är det problemet med boken. Kanske borde både hon och Anders Timell bara ha fått dö.