Det är en februarikväll i Göteborg. Spårvagnarna gnisslar, människor rör sig i kylan i sina vinterjackor. Lätt snöfall. Utanför en seriebutik fladdrar en marschall. Snart ska en konstnär kliva in i butiken för att tala om sitt senaste verk. Besökare efter besökare samlas. Ännu är allt normalt.

Sedan sker det som numera har blivit närmast vardag i Europa. Normaliteten byts mot panik, död och rädsla. Skott ljuder genom butiken och scenen förvandlas, blir en terrorscen.

Även människor i väst har vant sig nu. Terrorscenerna har varit många. Från skakiga filmer i mobilkameror till blixtsnabb nyhetsrapportering i textform. Scenerna har exponerats så frekvent att de, för en åskådare som endast betraktat dem på avstånd, nästan har lösts upp i varandra. För många har det också varit möjligt att skaka av sig och gå vidare. Vi har nått en viss avtrubbning.

Scenen i Johannes Anyurus nya roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är däremot svår att skaka av sig. Den dras ut, stelnar, blir till ett filter som hela boken måste silas genom.

Och blåljusens tysta kopiatorpuls sveper genom butiken, rör sig ljudlöst över Amins likbleka ansikte, över knivens trekantiga blad, över de nerrivna och utvälta serietidningarna.
Utanför fönstret dånar megafonen. Tala. Tala med oss.

Men detta är inte så mycket en bok om terrordåd, som en berättelse som ställer frågor om terrorns följder. En av de som har planerat dådet i seriebutiken, en ung kvinna, börjar tveka och försöker förhindra det. Ett par år senare befinner hon sig på en rättspsykiatrisk avdelning, där hon skriver en text till den som, liksom hon själv, vet allt om rädslan. Hon tar kontakt med en författare som får läsa hennes text. Kvinnan skriver att hon kommer från framtiden, från ett Sverige där somliga individer inte längre tillåts leva i frihet. Det har förvandlats till en mardrömsstat, där muslimer förväntas skriva på ett medborgarkontrakt som ska intyga att de inte är Sverigefiender. De som inte skriver under förs till något som heter Kaningården. En plats där fostran, tvång och så småningom bara döden väntar.

Det är med en förhållandevis avskalad stil Anyuru skriver fram den berättelse som den unga kvinnan, av författarjaget kallad Tundraflickan, minns från sitt liv i det framtida, dystopiska landet Sverige. Men Anyuru är i grunden poet, något som märks i språket och sättet att uppehålla sig vid tankar och händelser allt eftersom historien fortskrider. Enskilda dialoger och scener blir viktigare än att knyta ihop och räta ut händelseförloppet. Jag läser det varken som ett försök att underhålla eller ett sätt att presentera lösningar. Mot slutet antyder i stället författarjaget att Tundraflickans liv inte riktigt går att förklara.

Kanske var det så här enkelt, och så här komplext: Hamad erbjöd helt enkelt henne och Amid en dröm som rymde dem.

Rädslan är allt Tundraflickan kommer ihåg. Föfattarjaget och hans fru bär på en rädsla som går i arv. De väljer ändå att stanna kvar i det land där de har sitt språk och sina minnen, trots att de är rädda. För att rädslan inte ska fortsätta gå i arv. För att bygga ett nödvändigt hopp. Anyuru gestaltar det såhär, i ett av de vackraste bokslut jag läst:

De sitter i bildäcksgungorna, tar fart inför språnget. Våra trådslitna strimmor av framtiden. Och när vinden kommer med förnyad styrka och blåser sand i deras ögon skrattar de bara, och håller händerna för.
Ljus framför oss.