I år skulle Per Anders Fogelström ha fyllt 100 år. Som den Stockholmsskildrare han är firas han av bland andra Stockholmia förlag, som året till ära ger ut det tidigare opublicerade ungdomsverket Den okuvliga friheten – trots att just denna roman egentligen inte uttalat utspelar sig i Stockholm.

Det finns en hel del både estetiskt och moraliskt att diskutera kring detta att ge ut en bok som författaren inte själv kunnat eller velat arbeta färdigt med. Den okuvliga friheten skrevs 1939, när Fogelström bara var 21 år. Manuset skickades till ett enda förlag – det enda Fogelström föreställde sig skulle våga ge ut det i rådande politiska läge – och refuserades. Han hade mycket väl kunnat arbeta vidare med det om han velat, men tycks ha låtit det ligga.

Kanske tyckte han, efter kriget, att tiden sprungit ifrån berättelsen, som är en dystopisk skildring av en nära framtid när ett fascistiskt parti tar över och sedan störtas. Kanske fick han helt enkelt andra saker för sig. Kanske växte han delvis ifrån idéerna i manuset. Sitt antifascistiska engagemang behöll han livet ut, men tanken att fascismen måste bekämpas med alla medel växlade i slutet av 1940-talet över i pacifism, berättar Karl-Olof Andersson i sitt förord till Den okuvliga friheten.

Samtidigt är det nog för idéernas skull man bör läsa Den okuvliga friheten (om inte för det rent författarhistoriska). Jag kan inte påstå att det egentligen är en särskilt bra roman, men det finns saker som fångar mig, både vad gäller komposition och innehåll.

Karaktärerna är däremot stereotypa. Kvinnorna fungerar enbart som objekt för männens trängtan. Skurkarna har inte ett sympatiskt ben i kroppen, och utmärks ofta av ett vämjeligt yttre som man skulle hoppas att en antirasist stod över. Det är nog inte heller meningen att de ska ha något riktigt djup. De är, och ska nog vara, typer.

Istället är Den okuvliga friheten en slags kollektivroman, där de tre delarna gör nedslag i lika många dagar 1942, 1947 och 1952. Lite för ofta låter Fogelström berättelsen följa den stora strålkastare som sveper över den anonyma staden, och lyser upp små glimtar av de olika figurernas förehavanden just denna dag. 1942 arbetar några av dem för att ”batongistpartiet” (vars symbol är en blå batong som de både hälsar och slåss med och som får åtminstone mig att krevera av uppenbar fallossymbolik), allierade med Ledaren som styr grannlandet, ska ta över även här. 1947 har de tagit över, men det finns en motståndsrörelse som med ganska uppfinningsrika metoder undergräver Ledarens makt, och 1952 har dessa segrat.

Ja, ni får ursäkta att jag spoilar, men det gör Andersson i sitt förord också, så det känns aldrig som någon ”reading for the plot” här. Däremot är det ett ganska intressant grepp att hålla ihop det spretiga persongalleriet genom nedslagen i en enda dag, och med de tomrum som lämnas mellan dessa nedslag i tiden. Dessutom ställer romanen förstås aktuella frågor om vem man vore eller skulle vilja vara när demokratin hotas.

Så även om Fogelström ju gick vidare till verkliga storverk och knappast var någon bortkastad talang, så hade det varit spännande att veta vad han hade kunnat göra av denna dystopiska lilla idéroman. Den är långt ifrån det första man ska plocka upp om man vill stifta bekantskap med 100-årsjubilaren, men ändå, på sitt sätt, en ganska intressant annan sida av honom att upptäcka.