Har ni tänkt på att när filmer och tv-serier ska ge djup åt en kvinnlig karaktär, så väljer de nästan alltid att berätta att hon varit utsatt för sexuella övergrepp? Jag menar inte att sexuella övergrepp inte är vardag för ett förödande stort antal kvinnor, utan att det har blivit ett enkelt knep för manusförfattare att skriva in en våldtäkt i en kvinnlig karaktärs historia för att snabbt förklara allt från karriärkvinnans kalla målmedvetenhet, till varför den rara storasystern är så överbeskyddande mot småtjejer. Det gör kvinnan mer begriplig, lättare att tycka om, och öppnar dörren för den snälla manliga karaktären att laga den stackars trasiga kvinnan.

Jag har märkt en liknande, och minst lika obehaglig, tendens hos författare av ungdomsböcker de senaste åren. Istället för sexuella övergrepp (även om de också förekommer), så skriver de in långa, extremt blodiga, tortyrscener. Vill du snabbt få läsare att förstå att du menar allvar med din dystopi? Låt huvudpersonen bevittna hur någon hen älskar blir pryglad offentligt! Behöver du berätta om hur läskig den regerande makten är, men vet inte riktigt hur du ska göra för att övertyga läsaren om att revolution är nödvändig? Låt ledarna avrätta några av sina egna! Och sen en hel drös av sina meningsmotståndare också, när de ändå är i farten. Klipp några tungor på folk som säger emot, våldta (som del av deras ”behandling”) flickor på mentalsjukhus, häng upp huvudpersonen i en köttkrok och injicera henne med något som orsakar värsta tänkbara smärta utan att döda henne.

Skriver du en fantasybok där världen är uppdelad i två läger, beroende på vilket av de två dödsrikena (som man lever ett ”andraliv” i efter sin död) man svär trohet till? Glöm subtila saker som lojalitetskonflikter och en gnagande känsla av att inget av dem egentligen är ett särskilt bra alternativ. Varför skriva ett psykologiskt drama där huvudpersonen inte vill välja sida eftersom hon har människor hon älskar på båda fronterna? Det är alldeles för mesigt! Låt istället hennes föräldrar låsa in henne på ett mentalsjukhus, eller nej, en tortyranstalt! Där kan läsarna andlöst följa henne i en tredjedel av boken medan hon blir brutalt svulten, misshandlad, torterad, och mobbad för att välja ”rätt” sida. Inte ens för att hennes föräldrar tror att det är det bästa för henne, utan för att de får pengar av ”sitt” dödsrike om de levererar sin dotter också. Ja, lysande idé! Men vår hjältinna är stark, så den onde läkaren och hans våldtagande kompanjoner lyckas inte bryta henne. Hmm..hon är stark…starkast, kanske? Vet ni vad den här boken saknar? Den Utvalde! De två dödsrikena (Myriad och Troika) vill i själva verket så desperat gärna värva henne eftersom hon är den enda som kan rädda dem! Den mest kraftfulla personen i Troika är en Ledare (som leder solljus och lyser upp hela Troika), så Ten (som siffran tio, vilket förstås är jätteroligt eftersom hon hela tiden går och räknar saker) är den mest lovande Ledaren någonsin, och om Troika inte lyckas värva henne faller hela deras värld i mörker.

Okej, men det andra lägret då? Jo, där är evigt mörker det eftersträvansvärda, så Ten (som siffran tio! Hon använder dessutom konstant ”noll” som svordom, så fyndigt!) är den mest lovande Släckaren (som…släcker solljus, antar jag) någonsin, och om Myriad inte lyckas värva henne kommer Troikas ljus att förblinda och förgöra dem.

Hur ska de värva henne på ett sätt som gör att läsarna bryr sig om Tens (som siffran tio! Har jag skrivit det förut? Noll också!) val? Blanda in romantik! Ett triangeldrama, när vi ändå håller på med klyschor. Låt Myriad skicka en supersexig badboy att förföra henne till att välja hans sida. Men fastän han verkar helt hjärtlös som förför unga flickor med löften om evig kärlek om de väljer Myriad, så är hans hjärta i hemlighet krossat, och Ten är inte bara ett uppdrag, utan hans Sanna Kärlek. Han är ett as, men han är kär i Ten, så all manipulation är okej och romantisk. Vem bryr sig om alla liv han förstört, titta på hans sexiga magmuskler istället!

Inget triangeldrama utan en tredje person, så Troika skickar Archer, en god och självuppoffrande typ som respekterar Ten och ska vinna över henne genom att vara rättvis och respektfull och därmed representera hur rättvist och respektfullt Troika är. Ten vet egentligen att Troika är mer rätt för henne, att Myriad är alldeles för brutala och hänsynslösa, men Myriad skickade en sexigare kille att övertala henne, så då kan hon få våndas över sitt val och hjältens perfekta anletsdrag i minst 130 sidor till medan hon trånar efter fel kille.

Vill du få läsaren att förstå hur oerhört olika Myriad och Troika är, men tycker inte att det räcker att det ena har evig dag och det andra evig natt? Lägg till Fantomens djungelordspråk i början av varje kapitel. Förlåt, jag menar Troikas och Myriads ordspråk, förstås. Vad sägs om till exempel ”Rädslan håller dig vid liv. Rädslan påminner dig om att du är vid liv.” för Myriad och ”Rädslan är fienden bakom din rygg som håller en kniv mot din hals.” för Troika? Perfekt.

Ta alla tips och idéer du har fått ovan, lägg till en vansinnig mängd logiska luckor, några förgiftade småsyskon, och tada! Nu har du Timglaset av Gena Showalter.