Sol är 22 men världsvan som få – och ändå inte, även om hon har oförskämt lätt att ta och få kontakt med de flesta. Hon stack hemifrån som sextonåring och har jobbat en hel del på kasino, men när hennes tvillingbror Gustav, den lyckade handelsstudenten som växt upp med fadern och serverats metaforiska stekta sparvar, hittas död i Årstaviken återvänder hon till Stockholm och sin alkoholiserade mor. Med hjälp av ett kraftigt förbättrat CV lyckas hon få jobb på Handelshögskolans bibliotek, fast besluten att ta reda på vad som egentligen hände brodern – det sista hon hörde ifrån honom var ett desperat mail, om att han spelat och förlorat.

För att vara en sorts deckare eller spänningsroman är det en ovanligt kort bok, bara drygt 200 sidor, vilket är mycket sympatiskt, eftersom sådana har en tendens att bli onödigt långa nuförtiden. Samtidigt leder det kortare formatet till att det hela blir lite för enkelt – redan första timmen på Handelshögskolan lyckas Sol bli bekant med två sinsemellan ganska olika unga män; Erik, som visar sig ha en likadan tatuering på handen som Gustav och utstrålar fara och lockelse, och Christian, som spelar hockey och inte är så pjåkig han heller.

Det är dessutom mycket som ska in på de där ganska få sidorna; mysteriet med den döde brodern och ytterligare en student som begått självmord, jobbet på biblioteket som väl går sådär, en väninna som far illa i sitt förhållande, relationerna med föräldrarna och så det romantiska/erotiska spelet med Erik och Gustav. Ibland tippar det över åt dålig romance, samtidigt som det är ganska skönt med en kvinnlig huvudperson som beter sig som hon vill och inte bryr sig nämnvärt om vad någon annan tycker.

Tyvärr blir de övriga personerna sällan mer än typer, kanske för att de inte ges utrymme att visa särskilt många sidor, även om det bränner till någon gång, som när man ges små inblickar i hur syskonen tänkt på varandra under sin barndom och uppväxt, hur annorlunda det kunde ha varit om de haft varandra.

Anna Roos rör sig i hemtama miljöer, då hon både studerat vid Handelshögskolan i Stockholm och arbetat på kasino. Jag, som lockas främst av det förra, tycker nog att det hade kunnat utnyttjas en aning mer, och då inte enbart som en fond för att visa att de rika, lyckade och lyckliga minsann inte enbart är vad de ger sig ut för att vara. Eftersom jag inte alls är hemma i spelvärlden kan jag inte avgöra hur väl beskrivet det är, men för mig ter det sig trovärdigt.

Men nog kan det vara intressant att fundera över hur stor skillnad det är att spela när man har allt att vinna, jämfört med när man har allt att förlora.