Finlandssvenska Martina Moliis-Mellberg debuterade med A redan 2015 och fick väldigt fin kritik i hemlandet. Där släpps snart hennes andra bok 7, och först nu har debuten fått ett svenskt förlag. Men bättre sent än aldrig, för det är en väldigt bra diktsamling som nu får större spridning i Sverige.

A är uppdelad i tre prosalyriska sviter som alla rör sig kring överskridandet av konstruerade och upplevda gränser. Kroppsliga såväl som sociala och geografiska. Gränsen mellan människor men också den mellan människa och djur. I ”Ad undas” gör oceanografen Cousteaus kärlek till havet, och det lidande hans liv på land innebär, att han försöker förvandla sig själv till en haj. Som inspiration läser han en biografi över Édith Piaf – ”lilla sparven”. Också det ett sammankopplande av människa och djur, och nedbrytandet av gränsen däremellan. Med smeknamnet som hjälp blev Piaf en personlighet på den scen som var hennes väg bort från gatan – Cousteau vill för alltid få leva ett liv under ytan.

A rör sig från element till element. Från vattnet till sanden i ”Alfa Cassiopeia”. Där älskar en flicka den våldsamma Alfa Cassiopeia och tillsammans slåss de mot banditer i öknen. Sviten är också ett erotiskt möte mellan två ”flickkroppar”, och Moliis-Mellberg bjuder på något av den mest erotiska poesi jag läst på länge! Här handlar det om längtan efter att träda in i en annans kropp, bli del av den och träda över hudens gränser. Ett försök att bryta sig ur sexualitetens normer.

I den tredje och avslutade sviten möter vi Atlas, han som bär himlavalvet på sina axlar. Vi förstår dock snabbt att detta bara är ett skådespel. Den fysiska styrkan speglar inte det själsliga, den vilsenhet som finns inom honom.

känn hur hans hjärta bultar nej förlåt det var kotorna / i ryggen som gled

Runtom Atlas finns hans bröder och systrar. Föräldrarna ”blundade, så hårt så hårt. Ville inte se sina drömmar spädas ut i den tjutande vinden.” Hur skulle familjen reagera om han avsäger sig den roll som getts honom? Om han vägrar att ta sitt tunga ansvar?

Moliis-Mellberg skriver tillbakahållet och flera dikter är bara några rader långa. Samtidigt är texten sprudlande fantasifull. Hon vågar röra sig på stora sagolika plan men tar också ner och jordar berättelsen. Det mytiska och fantastiska blir därför också något allmänmänskligt. Kroppen är en barriär, ett fängelse många kämpar för att ta sig ur. Cousteau, flickan som älskar Alfa Cassiopeia och Atlas längtar alla efter närhet och ett sammanhang de just nu inte har tillgång till, eller som tagits ifrån dem. De längtar efter att bryta loss. Längtar efter att uppnå sina drömmar.