De senaste 25 åren har Susan Faludi inte haft någon direkt kontakt med sin pappa. Så kommer plötsligt ett mail. Pappan har genomgått en könskorringering, heter Stefánie och bor återigen i sitt hemlands huvudstad Budapest. Skriv om mitt liv, uppmanar hon sin dotter, och Susan påbörjar utforskandet av en person som hon inte känner speciellt väl. Stefánie, född István Friedman, sedan Steve Faludi, hennes pappa. Hon minns Steve som en dominant, våldsam och frånvarande karlakarl. Är detta ännu ett undflyende identitetsbyte, undrar hon.

Under läsningen irriteras jag ibland av Susans misstro mot pappans könskorrigering. Hon är inte ”redo att släppa honom till en ny identitet”, eftersom hon ännu inte förstått sig på den ”gamla”. Hon frågar sig om pappan tror att könskorrigeringen är ”en snabbfix på ett liv av dåliga beslut och ömsesidiga beskyllningar?” Visserligen är detta en naken och ärlig beskrivning av hennes egna känslor kring relationen till sin förälder, men det leder också till en del förlöjliganden av ”pappa i klänning” och de erotiska noveller om att feminiseras Stefanié läser och själv försöker skriva. Det är som att Susan hela tiden försöker avslöja sin pappa, att han inte alls har förändrats och ”att han fortfarande [finns] kvar, lurande under klänningen”

Som metafor använder Faludi pappans yrke: fotograf med specialinriktning på retuschering. Hans ”identitetsbyten” blir på så sätt en bild av att det hela tiden går att retuschera och förändra verkligheten. Detta i kontrast till Susan Faludis författarskap där hon hela tiden arbetat för att visa upp människans beteende och kultur, dessutom med ett fokus på just könsstereotyper.

Susan vill gå på djupet och tycker att Stefánie håller sig på ytan, mest fokuserad på att utforska det ”kvinnliga” i form av utseende och kläder. Att prata om det förgångna intresserar inte Stefánie, hon blickar endast framåt och duckar för frågor om barndomen och familjelivet. Detta tvärtemot Susan vars drivkraft med projektet är att just undersöka det förflutna och hennes uppväxt med en kontrollerande och känslomässigt distanserad pappa. Hon vill hitta ett ursprung, och väver därför in Ungerns och Amerikas historia i boken. Det är stora gester och grepp men visar också på vilken betydelse just platsen har för Susan. Här vill hon hitta något som förklarar pappan. För henne är det viktigt att få komma till Stefánies födelseplats, dit hon anser att pappan paradoxalt nog återvände ”bara för att genomgå en oåterkallelig operation som gick emot ett grundläggande faktum av denna födelse”. För Susan verkar svaret finnas i det biologiska, i rötterna, medan Stefánie hela tiden är i rörelse.

Far och dotter har helt enkelt svårt att mötas, och på var sin sida står de lika envisa. I detta får boken en nerv som håller mig kvar. Ett trevande och sökande för att förstå en annan person. En pappa som Susan, vilket flera beskrivningar visar, på goda grunder inte vet om hon kan lita på. På så sätt passar Mörkrummet in bland Faludis tidigare böcker, som en utforskning av vad som konstituerar och formar människors identiteter, hur dessa kan mötas och hur de hela tiden tvingas in i något som samhället kan accepteras.