I sina två senaste romaner har Abdellah Taïa rört sig från det självbiografiska. De teman som han ofta skriver om återkommer ändå i nyöversatta Ett land att dö i: sexualitet, identitet, tillhörighet och utanförskap, fattigdom, flykt, land. Drömmen om något annat, någon annanstans. Att hitta friheten.

Sexarbetaren Zahira är berättelsens centrala gestalt. Precis som Taïa själv bor hon i Paris men har sina rötter i Marocko. Relationen till den gamla kolonialmakten Frankrike är genomgående problematisk och dubbel. En väg bort men också ett samhälle där en är ständigt underordnad.

Romanen inleds med att Zahiras far dör, fast i sitt eget hem bara 56 år ung. Pappan, ”ömsint och rasande”, som inte hann med någonting i sitt liv. Hon bestämmer sig för att det inte ska bli även hennes öde. Runtom henne samlas en rad karaktärer som alla befinner sig i en slags exil eller på flykt. Alla har de förvisats eller flytt någonstans ifrån, men erbjuds inte heller en trygghet i det nya landet. Sökandet efter frihet kan se ut på olika sätt för dem, och tar bland annat formen av pengar, demokrati, plats eller begär.

Här finns vännen Zannouba, som precis har fått råd att göra sina könskorrigerande operationer. Hon befinner sig i ett slags mitt emellan där hon längtar efter att bli sedd för den hon är, samtidigt som hon upptäcker att livet inte förändrats så mycket som hon trott och hoppats. Tillsammans fantiserar de två kvinnorna om Zahiras faster Zeinab, som nästan blivit en mytisk figur efter att hon försvunnit från sitt hem i början av 1950-talet.

”Han flyttar ständigt på sig” tänker Zahira om Mojtaba. Han är homosexuell och revolutionär, på flykt från hemlandet Iran och rör sig mot en möjlig framtid, kanske i Stockholm. Hos Zahira får han bo under fastemånaden ramadan innan han fortsätter vidare.

Samtidigt är Allal, Zahiras första kärlek, på väg från Marocko för att söka upp henne. Kring Zahira och hennes Paris kretsar så historier om migration, kärlek, drömmar och utsatthet. Det är ofta vackert gestaltat, men jag hade gärna sett att Taïa gick ännu mer på djupet. Skildringen av transpersonen Zannouba tenderar till exempel att bli väl ytlig när det i några avsnitt handlar om att ”skära av kuken”. Och lite så känner jag för alla karaktärer, att romanens 140 sidor inte ger någon av dem utrymme för att blomstra ut ordentligt. Berättelsen är helt enkelt för kort, och hade gott kunnat få breda ut sig över en större textmassa för att växa och utforska allt som finns där.

För karaktärernas relationer till varandra är väldigt fint skildrade. Taïa tillägnar boken ”Till mina systrar, alla mina systrar”, och jag tänker på den gemenskap som går att hitta i utanförskap och liknande erfarenheter. På så sätt är det en berättelse om och för det kollektiva. En uppmaning till att fortsätta rörelsen, fortsätta leta.