Först tänker jag att de är diagnoser, de märkliga djuren i Ulf Starks och Linda Bondestams Djur som inget sett utom vi. Nog verkar Eskalopen deprimerad, En annan schizofren och Bipolaren uppenbart, ja, bipolär?

Fullt så enkelt är det ändå inte riktigt. Inte sällan anspelar de konstiga djurens namn på ett begrepp, som hos den kringvandrande Nomadinen. Andra namn verkar ha sitt upphov i fullständigt, fnittrigt nonsens.

Var och en ägnas ett färgglatt uppslag och en dikt. Så här heter det till exempel om En annan:

Det bor EN ANNAN inuti,
under min fjäderdräkt.
Jag har hört dess skri:
”Släpp mig fri!
Släpp mig fri!”

Det är otäckt.
Jag tror inte ens att vi är släkt.

Precis som i Linda Bondestams bilder finns i Ulf Starks dikter såväl djupt mörker som den glättigaste glädje, melankoli, skönhet och ren och skär knasighet om vartannat. Här finns smärta och silverkanter, självklar gemenskap och den ödsligaste ensamhet. Här kan behovet av att hålla sig gömd samsas med behovet av att gorma så det ekar mellan bergen, av att synas och att osynas – allt i samma tufsiga figur.

Det vilar något djupt mänskligt och komplext över dessa nästan osedda djurfilurer. Något som gör att dessa dikter och bilder kan roa och slå rot hos såväl barn som vuxna.

Kanske är de diagnoser, de här märkliga djuren. Kanske rent nonsens. Är vi inte alla, när allt kommer omkring, en smula trängande blandning av båda?