Ida Andersen bor i Malmö, men har fortfarande en fot i den småländska myllan. Hon är recensent och översättare och har tidigare gett ut två diktsamlingar. Här slutar allmän väg är hennes romandebut och skildrar femtonåriga Trines svajande tillvaro. Trine befinner sig i det där typiska gränslandet, mellan barndomens orubbliga rum och det som finns utanför och bortanför. Det förbjudna, sprakande. Allt som lockar. Trine trevar sig fram. Hon försöker hålla sig kvar i en tonårsvärld som ständigt flyttar sig, rör sig, förändrar sig. Och det brusar inuti.

Neonfärgerna längs taket, fönsterrutorna som blänker, människorna som fortsätter sitt cirklande. Allt snurrar och vindlar. Hon kan inte fästa blicken och allting omkring är ett roterande kaos.

Det är svenskt sjuttiotal i Lenhovda, Småland. Tidens vänsterrörelser präglar hela familjen, inte minst Trines konstnärspappa, en bohemisk kvinnokarl som ständigt mullrar och märks. Livet ska bestå av frihet. Trines mamma finns bara som små glimtar i tillvaron. Hon är försvunnen. Hon har lämnat. Trine kan inte förstå varför. Precis som så många andra tonåringar längtar Trine bort och in i något annat. Till en början är hon den där skötsamma hästtjejen, smått präktig. Ordentlig. Men allteftersom dras Trine in annat, allt det som finns utanför och bortanför. In i alkoholens rus. In på dansbanorna och i raggarbilarna. Där finns förälskelsen och i det också sexualiteten, något som Trine inte kan greppa. Där finns något som skaver, på riktigt. Ju mer världen växer desto mer tappar Trine fotfästet.

Det enda som existerar inne i bilen är hur Stefan håller om henne, hur hon lutar sitt ansikte mot hans hals. Timmar eller minuter förflyter. Världen om kring henne är prat och musik och motorljud, gungande rörelser. En ölburk som de öppnar tillsammans. Allt glider ihop till ett dämpat sorl medan hon sitter innesluten i Stefan och den mjuka oändligheten. Plötsligt stannar bilen.

Romanen är lättillgänglig, både i sitt språk och i sitt berättande. Trots att jag finner svårigheter i att relatera till sjuttiotalets gröna-vågen rörelser, dess miljö och företeelser, så finner jag mig ändå nära Trine, både inuti och utanpå. Andersen gör det lätt för läsaren att se in i familjen, även in i det som sårar och bränner. Hon lyckas också frambringa vissa mörkare undertoner i sin berättelse, något som gör Trines existentiella tonårssökande betydligt mer intressant.

Handlingen är inte det som driver den här berättelsen framåt, inte heller är det färgerna av feminism och uppror, eller den träffsäkerhet som finns i författarens berättande. Nej, det är snarare skildringen av de mänskliga relationer som figurerar i berättelsen och Trines inre värld som bara växer och växer. Andersen lyckas skapa ständigt pågående förändringar i och runtomkring Trine som gör att jag som läsare vill fortsätta upptäcka berättelsen och tränga djupare in i både den och dess gestalter.