Efter sina hyllade romaner om Estland under Sovjetockupationen ger sig Sofi Oksanen nu i kast med en thrillerberättelse med magiska inslag. Tyvärr blir det dock aldrig riktigt spännande, och Norma når inte upp till de tidigare böckernas nivåer.

När Norma Ross mamma Anita dör i vad som verkar vara ett självmord dras dottern in i en kriminell värld. Mamman har varit del av ett nätverk vars verksamhet utgörs av försäljning av människohår och illegal förmedling av surrogatmödraskap. Ledaren för nätverket, en man vid namn Lambert, söker snart upp Norma och kräver att hon tar reda på var det vackra håret hennes mamma langat kommer ifrån. Vad han inte vet är att det speciella håret faktiskt växer på hennes huvud. Normas hår blir nämligen flera meter längre varje dag. Hon kan dessutom läsa av människors historia och mående genom deras hår, och det egna håret reagerar på hennes sinnesstämningar, till exempel genom att gråna.

Norma utspelar sig här och nu, men precis som i Utrensning går trådar tillbaka i tiden. Ett familjedrama nystas upp, dock ett rörigt sådant. Karaktärerna är inte tillräckligt utvecklade och flyter mest ihop. Det är som att storyn och persongalleriet fått ge vika för ett mer ”lättsamt” anslag.

I intervjuer och seminarium är det håret som Oksanen fått prata mest om. Hår som magi, som produkt och som skönhetssymbol. Ändå tycker jag inte att den magiska realismen används tillräckligt i själva berättelsen. Att Norma har sin förmåga, eller förbannelse beroende på hur man ser det, verkar inte få några stora konsekvenser eller påverka berättelsen i någon riktning. Den skapar visserligen Normas destruktivitet och känsla av utanförskap, och är dessutom en farlig hemlighet att bära på. Annars känns håret mest som en fond för de frågor Oksanen vill belysa om skönhetsindustrin och kvinnokroppen som handelsvara.

Just kvinnors utsatthet och mäns makt har Oksanen arbetat med i flera av sina tidigare böcker, men här utgörs det politiska oftare av plattityder än effektfulla gestaltningar. Läsaren skrivs helt enkelt på näsan med formuleringar som ”Den som behärskar håret, behärskar kvinnan”.

Spåret som kretsar kring surrogatmammor är mer intressant, och det är också här gestaltningarna lyckas bränna till. Som när Norma hittar en videosnutt i sin mammas kamera där en höggravid, ung, asiatisk kvinna ligger på en säng med händerna fastlåsta. En gripande skildring av ojämlikheten mellan ”öst” och ”väst” som Oksanen ofta återkommer till i sitt skrivande, en värld där kroppar har ett pris.

Norma är en ambitiös roman med potential men brister i själva intrigen. Jag förstår den som idé men historien känns varken engagerande eller rafflande. Ett experiment som inte når fram och en mellanbok för Oksanen, men förhoppningsvis ändå en språngbräda som tar henne vidare till andra projekt.