Vår bild av den vita antika marmorstatyn är en myt. Istället var de målade i starka färger, för att så mycket som möjligt likna verkliga människor. I sin debutroman undersöker Amalie Smith (som tidigare fått stor uppmärksamhet som poet) idealet med det vita och släta, och vad som händer när en kopia blir mer ”sann” och värdefull än originalet.

Marble hittas av Daniel i jorden. Han rengör henne, antecknar vilka pigmentrester som finns på hennes kläder och hud, fogar in ny marmor där den gamla fallit bort. Han ger henne ett namn, och det är då hennes kropp fylls av blod. Hon är en skulptur som får liv. De lever tillsammans men Smith låter snart Marble resa från Köpenhamn och Daniel, till Aten där hon letar efter färgrester på antika skulpturer.

Bokens andra huvudkaraktär är den danska skulptören Anne Marie Carl-Nielsen, som gjorde samma resa som Marble 110 år tidigare. Hon vill kopiera de skulpturer som hittats under utgrävningarna av Akropolis. Förutom att vi följer Marble i Aten och Anne Marie i början av 1900-talet, får vi också ta del av brev mellan Marble och vännen Laila. Här finns även de samtal Marble har med en 3D-animatör, i syfte att lära sig göra tredimensionella modeller utifrån fotografier.

Ändå är det inte intrig och narrativ som är det primära här, utan snarare de teman som Smith berör. På gott och ont måste jag säga. På många sätt är hela romanen en tydlig konstruktion, och mer så än att varje roman såklart är konstruerad och uppbyggd av olika element. Här gestaltar Smiths litterära grepp koncept som yta, renhet, kopian och originalet, det distanserade och objektifierade förhållningsättet till saker och bilder (och även till människor). Som läsare känner jag mig distanserad. Karaktärerna blir inte riktigt levande för mig, och romanen håller sig ofta på ett intellektuellt plan. Ibland liknar texten väl mycket en instruktions- eller informationstext med sina ingående beskrivningar av hur 3D-modeller fungerar.

Under de mer filosofiska frågorna finns samtidigt en relationsberättelse, den mellan Marble och Daniel. Kanske kan Marbles resa till Aten läsas som en bild för att lämna en relation för att söka efter sig själv. Hon letar efter något annat, vill på djupet förstå hur 3D-modeller fungerar och lära sig alla färgpigments ursprung och användningsområde. Daniel ”viskar till henne från Köpenhamn” men hon vill vara ensam. Smith skriver också ut det. ”Hon är ensam. Hon vill vara ensam”. För att få vara sig själv kanske. Marble reser till Aten för att förstå sitt ursprung, likt någon som söker efter sina adoptivföräldrar. Marble söker istället efter färgerna som försvunnit från vår tids idé om den vita, släta skulpturen.

Marbles omslag är så vitt att jag är extra noga med att inte smutsa ner det. En utmärkt visualisering av det som romanen gestaltar. Och även om jag tycker att själva berättelsen och karaktärerna gärna hade fått vara mer framstående, finns det något som bränner där under den ytan. När Marble mot slutet av romanen plötsligt faller åt sidan, ut ur en bil, är det en slags frigörelse. Som Smith skriver:

Kan man vara lycklig därför att man har gått sönder?