Jag älskar att läsa den sortens litteratur (science fiction och dylikt) som ofta blir bortfnyst och kallad verklighetsflykt. Fårbondens dagbok är (enligt förlaget) en fackbok om hur ett år i en engelsk fårbondes liv kan se ut. Ganska långt från mina genrer kan tyckas, men jag är stormförtjust över James Rebanks debut.

Rebanks bok är ett bevis på att en annan värld och livsstil fortfarande pågår strax bortom mediakakafonin och vinstmaximeringshetsen. Att en mer småskalig och traditionell värld fortfarande är möjlig på sina håll. Åtminstone om man är oerhört envis, älskar det man gör och har en familj som varit fårbönder i hundratals år på i princip samma plats.

Lake District i nordvästra England är en naturskön, bergig, smått otillgänglig plats. Innan jag läste den här boken var jag mest bekant med området genom William Wordsworth och Samuel Taylor Coleridge som promenerade omkring i – och romantiserade om – landskapet under det tidiga 1800-talet.

Av Fårbondens dagbok får jag veta att man har bott i området och bedrivit jordbruk och fårskötsel där på ungefär samma sätt åtminstone sedan vikingatiden. En av de fårsorter som Rebanks arbetar med kom troligtvis till England med vikingarna och har tydligen trivts mycket bra med sina bergiga betesmarker sedan dess. Stora delar av Lake District är sen länge en nationalpark. Författarinnan Beatrix Potter (mest känd i Sverige för sin söta små bilderböcker om djur i kläder) var själv fårbonde i området och köpte upp stora ytor mark och gårdar som hon donerade till brittiska The National Trust. Hon stipulerade i donationen att marken skulle fortsätta brukas på traditionellt vis med stora allmänningar för fårskötsel och bete.

Att leva som fårbonde är varken särskilt vinstbringande eller vilsamt, istället innebär det tungt kroppsarbete utomhus, arbete varje dag, år ut och år in. Att någon ändå medvetet väljer det livet kan kanske för många verka en smula underligt. Särskilt om man som James Rebanks är utbildad vid Oxford och har alla möjligheter i världen att göra något annat. Man kan börja misstänka att småskalighet och traditioner har sina egna lockelser och belöningar, vilka de är beskriver Rebank väldigt levande och övertygande.

Hur fårbönderna i James omgivning arbetar för att fåren ska trivas är imponerande. Bortsett från att herdarna numera har fyrhjulingar för att ta sig till och från de mest avlägsna/oländiga betesmarkerna, har i princip inte mycket hänt på de senaste tusen åren. Bökigt för bönderna, härligt för fåren.

Årstidernas skiftningar och de olika perioderna i fårens liv och skötsel bestämmer schemat för herdelivet, inte bankdagar eller klockor. På vintern är det panik om det snöar för mycket, extra hö måste ut, får måste grävas fram ur drivorna, på våren är det lammning, på sommaren betestider och på hösten kreatursauktioner. Man får en hel del insikt i – och information om – de mest oväntade saker genom Fårbondens dagbok. Att förberedelserna inför fårauktioner inkluderar noppning av missprydande ansiktsbehåring på de vackraste fåren var helt nytt för mig.

Boken innehåller bortsett från de mer handgripliga delarna om årets och fårets delar även historia både om Lake District och en biografisk del om James liv. Boken inleds med ett kapitel om alienation och skolhat, som är fyllt av meningar som drar fram lusten att citera, men jag håller mig. Jag rekommenderar verkligen absolut definitivt en genomläsning och en plats i bokhyllan. Vill man lära sig djurskötsel själv, finns det nog bättre böcker att tillgå, men James skriver så kärleksfullt och levande om sina vardagar och sina får att jag nästan blir lite avundsjuk på hans våta sockar och trötta rygg. Alla borde åtminstone få valet mellan tradition och modernitet, tåget mot framtiden blir mindre jobbigt om man kan kliva av det. En annan värld är fortfarande möjlig här och där, det är betryggande att veta i dessa orostider.