Kanske får redan rubriken en del läsare att protestera – finns det ens en vänster i amerikansk politik? Vänsterhågade Bernie Sanders-entusiaster tycker kanske att den fanns med honom, men med henne? Etablissemangspolitikern Hillary Clinton?

En höger finns ju onekligen – jag vågar nog drista mig till att kalla det ”idiothöger” i det här läget – med sin valde republikanske kandidat Donald Trump. Har det någonsin varit så långt mellan de båda huvudmotståndare som i valet nu i november, tro?

Polariseringen tycks bara öka och öka i amerikansk politik, men demografin, den ”majoritet av minoriteter” som består av unga, kvinnor, etniska och sexuella minoriteter, lutar mer och mer åt vänster. Allt fler vill ha större ekonomisk jämlikhet, sociala rättigheter och skyddsnät och en mer miljövänlig politik. De utgör den koalition som valde Barack Obama 2008 och 2012, och 2016 ser USA-korrespondenten Martin Gelin Hillary Clinton som den logiska, mer sakpolitiskt orienterade fortsättningen på den linjen.

Det är en ganska annorlunda Clinton som vunnit sitt partis nominering 2016 än den som förlorade mot Obama för åtta år sedan. Då tonade hon ner inte minst sitt feministiska engagemang – många menade att hon helst ville få väljarna att glömma att hon själv var kvinna – och framställde sig som en pragmatisk och proffsig mittenpolitiker. Efter åren som Bill Clintons First Lady, som senator och som utrikesminister under Obama kan hon nu äntligen segla på vänstervindarna, men uppfattas ofta som mer hjärna än hjärta. Där ligger kanske kampanjens främsta utmaning i år.

För trots att Clinton enligt en undersökning talar sanning i 95 procent av fallen – att jämföra med 46 procent för Sanders och ynka 12 för Trump – uppfattar många henne som oärlig, kall och cynisk. Hur har det blivit så? Är det en fråga om personlighet, om ett långt liv i rampljuset som krävt sina kompromisser, eller om kvinnliga politikers särskilda villkor?

Det är det förstås svårt att ge ett rakt svar på. Däremot tecknar Gelin överlag en spännande och intressant bild av kvinnors villkor i USA generellt, om de olika rättviserörelser som under de senaste decennierna alltmer fått syn på varandra. Bland det mest tankeväckande tycker jag är att han inte, som så många andra, ställer det som brukar kallas identitets- och fördelningspolitik mot varandra. Istället ser han alltsammans som delar i en större rörelse.

Det är framför allt som beskrivning av denna breda vänstervåg som Den långa kampen har sitt läsvärde. Titeln och undertiteln ”Hillary Clintons väg till makten” är med andra ord en smula missvisande. Den som framför allt söker intima detaljer om Clinton själv har inte särskilt mycket att hämta här. Gelin använder henne snarare som en ingång till en politisk strömning. Han fokuserar istället på väljarna, kampanjens ”everyday Americans”, och på själva sakfrågorna och tecknar läget för aborträtten (illa åtgången i republikanskt styrda delstater som Texas), bristen på föräldraförsäkring och barnomsorg.

Det är ett fokus påtagligt vidare än det maktspel böcker om politik ofta bjuder på. Här handlar det om politik som frågorna om hur vi kan leva tillsammans på bästa sätt. Det önskar jag mig av betydligt fler författare i genren.