I den tredje boken i Laura Ingalls Wilders klassiska barnboksserie har nybyggarfamiljen Ingalls – Laura och hennes systrar Mary och lilla Carrie, pappa Charles och mamma Caroline – kommit fram till det som ska bli deras tredje hem, Plommonån i Minnesota. Här finns en liten stad på gångavstånd, och Laura och Mary ska få börja skolan.

Staden och skolan för in en ny dimension i nybyggartillvaron. Tidigare har familjen fått allt de behöver genom föräldrarnas strävsamhet, rättrådighet och handlingskraft. Det får de förstås fortfarande, men plötsligt tvingas flickorna se sig själva utifrån och i kontrast till stadens mer välbärgade invånare. På skolgården kallas de ”lantisar” och ”långbenta beckasiner” i sina urvuxna klänningar. Dessutom måste de köpa griffeltavla och griffel i Olesons affär, och den söta, bortskämda Nellie Oleson är den absolut värsta retstickan och snorkfröken av alla.

Nu är ju inte Laura den som kröker på nacken och finner sig. Hon reagerar instinktivt på Nellies pikar och frökenfasoner, och både utmanar och får in ett och annat välförtjänt tjuvnyp på den bossiga handlardottern. Samtidigt suktar hon efter en del av de vackra ting som plötsligt gör sig påminda, strax utanför hennes räckhåll. Familjen Ingalls har inte råd med allt som en del av stadsborna har. Den vetskapen kommer också med skolan.

Kanske, kanske när veteskörden kan bärgas. Till den sätter pappa Charles sitt hopp. Både virket till huset och hästarna som plöjt åkern måste betalas, och Charles kängor är utslitna. Vetet ser dock frodigare ut än någonsin, men så närmar sig ett märkligt mörkt moln. Gräshoppor. Bibliska mängder av gräshoppor. Plötsligt finns de överallt och äter allt.

Det finns med andra ord dramatik i Huset vid Plommonån, både av det småflicksmänskliga och av det mer naturkatastofala slaget. Efter gräshopporna kommer snöstormarna, och pappa, som gett sig ut för att proviantera i staden kommer inte hem igen.

Nybyggaridyllen finns där fortfarande. Det är den strävsamma kärnfamiljen som står i centrum och naturen mellan den svala ån och den vidsträckta prärien är fortfarande underbart givmild, inte minst med de dignande plommonträd som gett platsen dess namn. Men naturen kan vara också vara nyckfull och hård, och Ingalls Wilder tecknar inte minst den spända stämningen när snön viner om knutarna och man måste känna sig fram till ladugården längs ett rep, när mamma Caroline gör allt för att distrahera flickorna med lekar medan lampan förgäves brinner i fönstret efter pappa, så att det värker i magen.

En helt annan aspekt är förstås de värderingar som ändå framstår som främmande och gammeldags, som när Laura får en åthutning för att hon, när sommaren är så het att flickorna får värmeutslag av sina högt knäppta klänningar, önskar att hon fick gå naken som en indian. ”Och på en söndag till på köpet!” Då vill man ju lite skaka mamma Caroline och säga ”Herregud, ni är mitt ute i vildmarken! Vad spelar det för roll att vara anständigt klädd i knäppta kragar och stärkta underkjolar i hettan?”

Fast jag antar att det var just det: de hade inte mycket mer emellan sig och vildmarken än sina stärkta underkjolar.