Ett förarlöst plan. Det är den bild som den holländske journalisten Joris Luyendijk tecknar av finansbranschen. Inte ondsint, inte driven av ren och stålblank girighet, men utan riktning och med oerhört hög fart och kraft.

Ingen har kontroll, ingen har övergripande koll eller tänker långsiktigt. Ingen tar ansvar – ingen bryr sig, egentligen. Människorna som arbetar i Londons finanscenter och som Luyendijk intervjuat tjänar bra men har noll anställningstrygghet. Man blir inkallad till chefen och eskorterad ut av en säkerhetsvakt. Ens passerkort har slutat fungera, och har man tur kan en kollega komma ut med ens privata saker. Klart man inte tänker särskilt långsiktigt då.

Hannah Arendt skrev om den banala ondskan och nazisternas massmord som en produkt av byråkratisk lydnad snarare än politisk ideologi. I linje med detta kunde man kanske kalla vad Luyendijk beskriver för en slags banal girighet. Snarare än av storhetsvansinniga ambitioner dras människorna in ett system av närsynt ekonomiskt tänkande, alltför komplicerat för att någon egentligen ska kunna överblicka det.

Simma med hajar började som en blogg för brittiska The Guardian, där Luyendijk kom åt att intervjua fler och fler av de anställda och före detta anställda i City, Londons finansdistrikt. Först var de svåra att få kontakt med, misstänksamma och försiktiga, men i takt med att de såg att andra ställde upp och kunde garanteras anonymitet började de ta kontakt. Ibland blev de också provocerade av den bild andra gav och ville berätta sin egen version.

Anonyma är de i princip hela bunten, men ungefär 200 personer har Luyendijk lyckats intervjua. Urvalet har han egentligen ingen kontroll över, eftersom de kontaktat honom istället för tvärtom, men de tycks sinsemellan ganska olika. Luyendijk delar in dem i olika typer med beteckningar som ”ismagarna”, ”såpbubbelblåsarna”, ”bländverksmästarna” och ”Masters of the Universe”. I mitt tycke gör för all del de där fantasifulla beteckningarna att alltsammans låter lite som ett personlighetstest i någon veckotidning, men det enkla konceptet att helt enkelt låta människor komma till tals är förstås vinnande.

Att Luyendijk är närmast tillgjort okunnig om ekonomi är också ett vinnande koncept. Han närmar sig finansvärlden som en vanlig okunnig ickeekonom och med den fråga vi alla borde ställa: Vems ansvar var egentligen finanskrisen 2008 – och kan vi lita på att det inte kommer att hända igen?

Svaret är ett rungande nej. Inget avgörande har gjorts för att återta kontrollen över den förarlösa finansmarknaden. Bankerna har sedan avregleringarna blivit inte bara ”too big to fail”, utan också ”too big to manage”. Den ena handen vet inte vad den andra gör, och det enda de egentligen har gemensamt är det kortsiktiga vinsttänkandet.