Sara och John lever tillsammans sedan flera år tillbaka. De har genomgått småbarnsåren och alltid försökt hålla igång sitt sexliv, trots komplikationer. Till femårsdagen kommer de på en idé som kan piffa upp lite extra… Men hur mycket utlevande av fantasier klarar samlivet?

Detta är ingen novell, som jag ser det. Med sina 176 sidor uppdelade i snabblästa korta kapitel bör det väl snarare betraktas som en roman. När jag påpekar detta bestämmer sig också Lovin för att det bör vara den rätta beskrivningen i framtiden.

Vi börjar i en hyllning av vardagssexet. Kursiverade tankegångar, ett skutt rakt in i den vanligaste av Svenssonvardagar. Skjut mig, tänker jag ganska länge. Det är när man läser erotik som inte är bra, på en prosa som gränsar åt det övertydliga istället för att lita på läsaren, som det slår mig hur svårt det är att skriva.

Men så växer berättelsen om Sara och John. Faktiskt. För visst finns det en vinst att skriva om vardagslivets bestyr? Hur svårt det kan vara att få in passionen även när vi verkligen vill det. Efter andra barnet är Sara inte så sugen på att knulla med en gång, även om barnmorskan säger att det är viktigt att komma tillbaka. Och John beter sig mest som en oförstående femåring kring det hela. Det är ju inte han som har fött, snarare har hans sexlust kanske växt desto mer under graviditeten. Detta är problemställningar som många säkert känner igen sig i, men som behöver ta mer plats i litteraturen.

Sara är också något av en förebild. Stark kvinna med hög position på jobbet, och egna tankar om hur man bäst förhåller sig till mäns avklädande blickar i tunnelbanan. Att paret är i femtioårsåldern känns också det som ett brott mot den ungdomsfixerade normen. Och det framhålls hur bra det är när kvinnan tar för sig. Vågar visa sin kåthet och vara rak i vad hon vill.

I vardagliga Svenssonland är det mest exotiska att knulla i kopieringsrummet på jobbet, ja, här kan jag sakna lite sting. Visst är det mycket sex för pengarna om du köper denna bok, och nog finns det många olika scenarion att välja på. Men den som hoppas på en större verklighetsflykt, mer ovanliga utmanande fantasier, får svårt att finna sitt lustmäte.

Läsningen igenom tänker jag på könsroller. Det har Ebba Lovin också gjort, visar hon, genom att skriva in en hint till en diskussion på dagis. Ändå är det slående hur kvinnans sexualitet ständigt måste förhålla sig till mannens. Här har vi inte att göra med några dominanslekar. Och kvinnan står snarare högre än mannen karriärsmässigt. Ändå är det mannens blick som är den genomgående. Det är den vi är vana vid. Och precis som när kvinnor anser sig raka sig för sin egen skull, vilja gå ner i vikt för sin egen skull, göra allt för att passa in i normen för sin egen skull; så går Sara sexigt klädd för sin egen skull. Det är bara en slump att den sortens sexighet sammanfaller med vad mannen går igång på. Det finns ingen vilja att skapa någon ny sorts sexighet, som på något vis skulle utmana den mallen.

”Sån är jag”, säger Sara glatt, när det påpekas att hon är våt och kåt.

Lovin kunde allt jobba mer på gestaltning, det är en annan sak jag har problem med. När Sara ”älskar Johns muskler”, säger det mig inte så mycket. Vilka muskler? Ibland specificeras de, och då får jag tydligare bilder. Ibland förblir John en opersonlig Kendocka. Och vadå älskar hans muskler? Ge mig mer detaljer. Unika! Personliga! Människor som levt tillsammans i flera år har väl släppt det där med att bara tända på en traditionellt beskriven yta?

Jag brukar verkligen uppskatta när det sker hopp i kronologin. Men lite förvirrande blir det allt på sina ställen. En hårdare redigering hade gjort susen för den här texten, som även om den inte lyckades slicka upp mig i brygga, ordentligt generade min tåggranne, en stackars tonårskille, som kikade över axeln…

Som jag bäddar får jag ligga har en intressant relationshistoria i botten, och trots allt känns det lite upplyftande att läsa en sexberättelse som inte har särskilt stora utsvävningar, utan återger fullt genomförbart sex i vardagsmiljö. Lite förbjudet. Inte helt crazy. Men mycket sex.

Type & Tell är Bonniers självpubliceringstjänst, där du mot betalning får hjälp att distribuera och marknadsföra din bok. Jag har, som jag skrivit tidigare, svårt för självpublicering. Allt jag läst som kommit ut den vägen kunde ha varit bättre, om författaren tvingats till hårdare redigering i händerna hos ett förlag. Det tycker jag här också. Framför allt känns det synd att erotik, som kunde fått ett uppsving, åter ska förpassas ut i kulisserna. Det är svårt att se hur tjänster som denna gagnar det litterära klimatet kvalitetsmässigt. Då tror jag mer på småförlagen, som poppar upp likt svampar ur jorden och utmanar (eller kompletterar?) monopolet.