Det första man tänker på när man hör ordet marknadsliberalism är oftast inte miljöfrågor. Detta vill Mattias Svensson ändra på, och i Miljöpolitik för moderater beskriver han hur den fria marknaden kan vara den globala klimatfrågans bästa vän.

Det är en mycket intressant bok eftersom den utmanar en förekommande föreställning om att miljöfrågor har låg prioritet bland borgerliga. I sitt förord poängterar Per Schlingmann att miljön angår oss alla, och att miljöfrågan är en självklar del i en borgerlig reformagenda. För att skapa bättre förutsättningar att lyckas i det gemensamma arbetet är det också viktigt att människor omprövar sina världsbilder och öppnar upp för flera alternativa sätt att driva ett fungerande miljöarbete.

Svensson har delat upp boken i fyra övergripande avsnitt som beskrivs på följande sätt:

I det första tar jag mig an den regleringsresa som hittills förbättrat vår natur. I det andra tar jag mig an politikens roll och utmaning genom klimatfrågan. I det tredje granskas marknader och marknadslösningar på miljöproblemet. I det fjärde går jag in på visioner för det gröna samhället och hur teknikoptimister, kommunalpolitiker, aktivister, konstnärer, nyliberaler och tillväxtkritiker kan komplettera varandra.

Det är ett ganska ambitiöst projekt, och Svensson har inte slarvat med bakgrundsarbetet. I första avsnittet har han tittat närmare på framgångsrika exempel på miljöförbättrande åtgärder och hur de har genomförts. Utsläpp av aerosoler i atmosfären, svavel- och kväveutsläpp, utfasningen av bly i bensin etc. Han menar att regleringar i avseende att förbättra klimatet är fullt legitima ur ideologisk synpunkt även för marknadsliberaler, eftersom värdet av att leva i en oförorenad miljö ingår i det frihetliga konceptet.

Tanken om att ekonomisk tillväxt är oförenlig med klimatförbättringar är ganska enkel att avvisa med statistik. Det finns ju annars en idé om att ökad ekonomisk tillväxt per automatik frestar hårt på vår natur. Det är snarare tvärtom. Det är i de länder med hög tillväxt som klimatpåverkan minskar. Här finns dock relevanta invändningar om att miljöproblemen bara exporterats till de länder som fortfarande är under utveckling och som har övertagit resurskrävande produktion.

Beräkningar från SCB visar att hela den inhemska utsläppsminskningen från svensk konsumtion mellan 1995 och 2009 raderas ut om man även räknar utsläppen som vår import orsakar i respektive produktionsland, och för senare år har de totala utsläppen ökat något.

Det här talar väl ändå inte för bokens tes? Fast, jo, det gör det. Det är främst produktionen i länder som Kina, Brasilien och Indien som ställer till det utsläppsmässigt, och i takt med att tillväxten ökar i ett givet land minskar också miljöpåverkan. Den inhemska miljöförstöringen i tillväxtländer medvetandegör behovet av miljöreglerande åtgärder. Det scenariot som då uppstår är att dessa länder anammar de arbetssätt som har visat sig framgångsrika i de länder som gått före i miljöarbetet.

I andra avsnittet pratas det om FN:s 2 graders-mål, och om hur lite vi vet om hur en temperaturhöjning kommer att påverka planeten. Det pratas om hur rika länder har bättre skydd mot naturkatastrofer och om miljöfördelarna med urbanisering. Vi får också läsa om flera miljöpolitiska åtgärder som varit direkt kontraproduktiva, som med facit i hand har avvecklats. Läxan att lära här är att akta sig noga för att ställa upp alltför specifika mål och undvika att detaljreglera då detta ofta får oanade negativa konsekvenser för miljön. En gradvis ökning av ambitioner och reglering har tillsammans med innovationer och en spontan ordning visat sig vara det som ger bäst resultat. (Ja, här finns en del Hayek-referenser)

Avsnittet om den fria marknaden blir mest intressant att läsa med tanke på författarens ideologiska profil. Här riktas stark kritik mot olika typer av nationella subventioner, främst inom jordbruk och fiske. Idén om att politiskt skydda en inhemsk matproduktion för att det anses viktigt med egen nationell försörjning, leder sorgligt ofta till en ren rovdrift på naturen. Det finns ett tydligt samband mellan subventioner och användning av bekämpningsmedel i jordbruket. Och utan subventioner skulle överfiskning vara ett betydligt mindre problem.

Här finner vi den marknadsliberala idén om att låta produktion av grödor ske på de ställen som är bäst lämpade och istället öka handeln och ta bort tullar på matvaror. Helt enkelt att anpassa sig efter hur naturen är beskaffad runt om i världen och inte forcera fram odling av grödor som kräver långtgående ingrepp i den naturliga miljön för att ens kunna producera något.

Detta är direkt relaterat till den kontroversiella idén om att priset på vatten är alldeles för lågt. En idé som får många att gå i taket av ilska. Felslutet många gör är att anta att detta i grunden hotar fattiga människors rätt till rent vatten när det istället handlar om att komma tillrätta med ett gigantiskt resursslöseri. Det handlar om konstbevattnade golfbanor i öknen, villapooler i Kalifornien, bevattning av jordbruksarealer på onaturliga ställen och liknande vidlyftig förbrukning som kan fortgå just bara för att vattnet inte prissätts på ett naturligt sätt vad gäller tillgång och efterfrågan.

Det avslutande avsnittet erbjuder ett mer fritt tänkande kring olika lösningar. Det handlar mycket om nytänkande, ny teknik och innovationer. Miljöutmaningarna kan angripas från flera olika håll samtidigt. Personligt ansvar, politik och tekniska lösningar kan tillsammans göra att arbetet går framåt.

Det ryms en hel del intressanta tankar i Miljöpolitik för moderater, och har man ett genuint intresse för miljöfrågor så borde man också fundera ett varv till på de stora miljövinster som finns att göra med GMO-grödor, och på hur resurskrävande en storskalig ekologisk produktion faktiskt skulle vara.

Poängen med den här boken tycker jag är att vi alla måste ta ett större ansvar för att närma oss varandra i en vettig diskussion. Det duger inte att ligga i sin tillväxtfientliga skyttegrav och kriga med de som ligger i den lika ideologiskt trångsynta regleringshatande skyttegraven bredvid. Detta tjänar ingen på, allra minst miljön, och att avfärda fungerande metoder för att minska miljöpåverkan bara för att de krockar med ens egen politiska övertygelser är bara dumt.