När jag stapplade ut från biovisningen av Prometheus, prequelfilmen till Alien-serien var jag yr av den intensitet som präglat det som nyss utspelat sig på vita duken. En liknande känsla infinner sig när den sista sidan av Rörelsen är utläst och till stor del är det ett gott tecken. Ajvide Lindqvist väjer inte undan för det obehagliga och skruvat oväntade utan knuffar in läsaren i mörkret om och om igen, ständigt på nya sätt. Även om mörkret för flera av bokens karaktärer snarare ses som en väg ut, ljuset i tunneln.

Det hela börjar som en tämligen makligt berättad historia om författarens namne som i mitten av åttiotalet flyttar från sin barndoms Blackeberg till ett litet gårdshus på Luntmakargatan i Stockholm och försörjer sig på att utföra trolleritricks på gatorna. Han lever i övrigt ganska isolerad och tvivlar starkt på samtida politiska paroller om samhällelig gemenskap. Så börjar han, som en sorts terapi, skriva om ett bortträngt och kusligt barndomsminne och i takt med att sidorna i hans anteckningsblock fylls så börjar något utomvärldsligt långsamt tränga sig in i hans ensliga tillvaro. Märkliga telefonsamtal och slumpvisa kontakter med en samling grannar väcker huvudpersonens dragning efter en sorts samvaro, en klart udda sådan ska det visa sig.

Den som läst Ajvide Lindqvists förra roman Himmelstrand (vilket rekommenderas innan en ger sig i kast med denna bok) kommer få svar på en del av de absurditeter som förekommer i den aningen Stephen King-ekande historien. Och därigenom lyckas författaren sopa undan en del av min skepsis mot just Himmelstrand, på ett liknande sätt som när det lite otillfredsställande slutet av Hanteringen av odöda senare fick en klargörande epilog i novellsamlingen Pappersväggar. Rörelsen har något av den förlösande kompromisslösheten över sig som genomsyrade den fantastiska debuten Låt den rätte komma in och även om undertecknad håller den boken och den episka Människohamn betydligt högre, så väcker den nya boken en gnista i den eld som falnade en smula i samband med 2010 års blodiga historia Lilla stjärna.

Under ett samtal på bokmässan tidigare i år hyllade John Ajvide Lindqvist skräckförfattaren Clive Barker såhär: ”Han har en väldig förmåga att sätta en stämning där jag känner att det här kommer att gå jävligt. Och han lyckas ofta göra det ännu jävligare än vad jag lyckats tänka ut. Det tycker jag är tjusigt.” På vissa ställen i Rörelsen lyckas han också själv med detta. Och i en läsarchatt på Aftonbladet för ett antal år sedan säger John Ajvide Lindqvist att han vill vara i skräckgenren, ”bland tentaklerna” och på sätt och vis är det precis där han hamnar i Rörelsen. Men det som gör det till verkligt bra litteratur är hur han speglar det hemska mot karaktärernas inneboende och djupa längtan efter något annat, större och friare.

En tredje del i historien har utlovats om ett par år. Jag hoppas att en lika stark yrsel infinner sig under läsningen av den boken.