Den stora gåtan i kriminalromanen Cirkeltecknaren är inte den mordgåta, inramad av blå kritstreck, som beskrivs på bokens baksida, utan den tidlösa miljön som romanen utspelas i. Platsen är Paris och alla scener ges med en geografisk detaljnivå ner på exakta gatuadresser. Vilket ger en ytterst obalanserad plattform för den läsare som vill orientera sig på tid- och rumsaxeln. Rummet är bara ett google.maps tryck iväg och vips, så kan du själv promenera runt på mordplatserna. Men på frågan när?, kan svaret vara närsomhelst mellan Elvis och mobiltelefonen. Historiska tidsmarkörer är effektivt bortsuddade och teknik är beskrivet på ett njutningsfullt pekboksmanér. Det finns tåg, bilar och telefoner, de kan ha en färg men sen är det stopp på beskrivningen.

Och ändå förstörs hela gåtan i en spoiler av författarinnan själv, när hon redan på sidan 31 avslöjar gåtan. När den knappt ens hunnit bli en gåta och utan att den tillför vare sig stycket, kapitlet eller för den delen romanen någonting alls. En spoiler som skulle få den mest erfarne klipparen på HBO att få sparken med omedelbar verkan. Så därför kommer jag med en counter-spoiler: ska du läsa boken så be den anställde på bokaffären att helt enkelt stryka över de två datumen på sidan 31. Eller riv hel enkelt ur sidan, du missar lite men vinner mer.

Som deckare följer Fred Vargas en klassisk Agatha Christie tradition: hemska mord i en annars vardaglig miljö, men där morden inte frossar i anatomiska detaljbeskrivningar och där mordjakten inte innefattar några som helst actioninslag. En skiljelinje är dock att detta är Frankrike och inte Christies postviktorianska England. Här är älskaren/älskarinnan inte någon skuggfigur vars blotta existens är ett karaktärsbrott, utan snarare en självklar familjemedlem. Dialogerna har anspelningar på citat från litteraturen och filosofin, och upplevs stundtals som lite schabloniserade, men där en viss uppblåsthet utmärkt punkteras av huvudpersonen kommissarie Adamsbergs kommentarer.

Kommissarie Adamsberg är annars en ganska trevlig ledsagare genom mysteriet. Han har resan igenom en aura av mystik kring sig som gör att man inte direkt kommer honom nära. Men samtidigt så behöver man inte alltid den tabloidmässiga utgrävning av alla hemligheter eller ingående psykologiska helhetsprofil på en kriminalkommissarie. Adamsberg påminner istället lite om Tintin, men med en viss sexualdrift (vilket inte betyder att han är någon kandidat till Paradise Hotell utan bara som, ja som vem som helst). En liknelse som inte minst förstärks genom relationen till sin närmaste man, den efter klockan fyra ständigt vinpimplande Danglar. Som givetvis blir lite som en Kapten Haddock.

Cirkeltecknaren har en hel del kvaliteter, den tidlösa och vykortsgenuina Parisiska miljön, en dialog där det pompösa blandas med en humor där udden ofta riktas mot just den pompösa dialogen, och en mordgåta som i vart fall håller en kvar i boken. Uppskattar man klassiska mordgåtor eller för den delen har en frankofil ådra i sig är detta en utmärkt bok. Föredrar man istället att ens deckare skall innehålla politiska förvecklingar, samhällskritik, biljakter, våldspornografi, CSI kriminalteknik eller populärkulturella referenser, ja då kanske man ska välja en annan bok.