Det är inte alltför ofta man hittar dem, de där böckerna som är så bra att man blir helt knockad. Men Diamanttorget är en sådan. Författaren Merce Rodoreda kom från Katalonien, men tvingades i landsflykt under Franco-eran då det katalanska språket blev förbjudet. Istället skrev hon om sin hemstad Barcelona från Paris och senare Genève, och blev efter Francos fall hyllad också på hemmaplan.

Diamanttorget handlar om Natàlia, en ung kvinna som lever i trettiotalets Barcelona. När boken inleds har hon precis gått med på att följa med sin väninna Julieta till en dans; egentligen vill hon inte men som hon säger: ”sån var jag, jag riktigt led av att säga nej när någon bad mig”. Och det ska visa sig få följder, för på dansen träffar hon Quimet, en charmerande ung man som vill gifta sig med Natàlia och som helt nonchalerar hennes tveksamhet.

Så Natàlia gifter sig med Quimet, de får barn, och han börjar sedermera föda upp duvor i huset där de bor: först på taket men sedan även inne i lägenheten – när Quimet får för sig något så genomför han det. Han är en slarver med drömmar som aldrig slår in, och en förtrollande charmör: det händer alltid något omkring honom. Men han är också en förtryckarnatur som struntar i Natàlias känslor och inte är sen att skylla sina egna misslyckanden på andra. Natàlia får ta alltmer ansvar för att få in pengar och hon börjar arbeta hos en lustigt tillknäppt överklassfamilj, samtidigt som inbördeskriget drar allt närmare.

Berättarrösten i romanen tillhör Natàlia själv, och det är den som framför allt gör den här boken så fantastisk. Hon berättar om allt som händer, rakt upp och ner men ofta utan att reflektera över det, och på ett alldeles eget språk som ständigt är vidöppet för världen och alla dess intryck. Hon är ung när hon gifter sig, hennes mamma är död sedan länge och till sin pappa har hon ingen nära relation. Det finns egentligen ingen som lärt henne något alls om livet, hon får upptäcka allt själv. När olika känslor kommer över henne förstår hon därför ofta inte varför, och vet inte hur hon ska hantera dem.

I texten blandas stort med smått, så som det förmodligen gör också i Natàlias huvud, i ett nästan berusat och ostoppbart ordflöde. Alla sinnesintryck rapporteras och bidrar till känslan av att man som läsare i princip befinner sig inne i Natàlia, eller precis bredvid henne, på Barcelonas torg och gator. Ett exempel från tidigt i romanen är detta, där Natàlia precis blivit uppbjuden till dans av Quimet:

Orkestern var i sitt esse och spelade för fullt. Det var som en teater alltsammans. Och så kom pasodoblen. Automatiskt gjorde jag stegen med fötterna där jag stod och en bit bort, från sidan, hörde jag hans röst som sa: nämen titta, hon kan ju dansa! Och jag kände lukten av svett och eau de cologne. Och hans markattögon som plirade och blinkade mitt i ansiktet alldeles intill mig. Och gummibandet gjorde ont runt midjan och mamma var död och kunde inte råda mig och jag sa att min fästman var kock på Colón, och han bara skrattade och sa att det var ju synd om honom då, för inom ett år skulle jag vara hans fru, hans drottning.

Efter hand som romanen fortskrider tvingas Natàlia ändå närma sig sina känslor och fatta egna beslut, inte minst för att överleva under kriget när Quimet är vid fronten, arbete är svårt att få och hon och barnen lever på svältens gräns. Men hon fortsätter att rapportera för oss som läser på samma sätt som tidigare, och närheten till det hon är med om blir därigenom ibland nästan outhärdlig. Slutet är drömskt och öppet, men jag tolkar det ändå som i alla fall nästan lyckligt. Det är som att Natàlia slutligen förstått något viktigt om sig själv och om livet, men Rodoreda vore inte den stora författare hon är om hon formulerade detta på ett enkelt sätt: hur insikten ser ut får vi själva fundera över.

Sådan är hela romanen: så öppen, lättillgänglig, saklig och samtidigt ändå så undflyende, symbolistisk, fängslande. En av de viktiga symbolerna här är duvorna: de som Quimet föder upp och Natàlia kommer att avsky. Samtidigt identifierar hon sig med dem, där de lever vingklippta och utan riktning, och Quimet kallar henne också bara för Colometa, ”lilla duva”, aldrig Natàlia. Duvorna finns med ända till slutet i olika scener av stor betydelse, och motsägelsefullt, eller surrealistiskt, nog är de mest groteska scenerna ibland också hysteriskt roliga.

Det är faktiskt ett litet under att lyckas skriva en roman med en så naiv berättarröst, och ändå förmedla en berättelse som gör så starkt intryck. Det finns hur många anledningar som helst att läsa denna bok, men inte en enda att låta bli.