Anna Jörgensdotter fann inspirationen till sin bok om Ester Henning i Maud Nycanders dokumentärfilm Konstnärinnan på avd. 22. Drömmen om Ester följde henne när hon, som småbarnsmamma med mycket att göra och en brinnande lust att skriva, försökte hitta en balans mellan eget skapande och omvärldens begränsningar. Esters egna begränsningar var visserligen av annat slag: efter att hon slagit en stekpanna i huvudet på sin mor under en paranoid episod diagnosticerades hon med dementia praecox – schizofreni – och kom därefter att tillbringa större delen av sitt liv på olika slutna avdelningar.

Anna Jörgensdotter har själv vistats en tid på institution i samband med en depression, och kanske märks den lite i boken, den egna erfarenheten: i blicken, den ömsinta, som betraktar patienterna. Hade Jörgensdotter levt på Esters tid, hade kanske även hon hamnat där? På ”avdelningen för slöa och osnygga”. Drömmen om Ester är inte bara en berättelse om ett konstnärinneöde, utan också ett stycke svensk sjukdoms- och kvinnohistoria.

Beskrivningarna av tillvaron bakom de låsta dörrarna är ofta sakliga, med termer lånade från dåtidens praktiska synsätt och ibland plumpa språk. Men lika ofta drar beskrivningarna skarvlöst iväg mot något som mer liknar poesi:

De har inte lärt sig att närma sig försiktigt. De står med armarna i tvångströjor för att de tafsar, eller rivs. Revor ner i skelettet. Se på blod och rispor och skelett hur jag mår. […] För de imbecilla och sinnesslöa är det inte helt kört. Värre med idioterna som är omöjliga att uppfostra. De har armarna i tvångströjor för att de sträcker sig efter ett liv som inte är möjligt att leva.

Ester Hennings storslagna konstnärsdrömmar bromsades hastigt upp, även om hon aldrig slutade måla; på möbler och väggar och där hon kunde komma åt, med stulna pennstumpar och med ilsken frenesi. Några utställningar blev det också, under hospitalets regi. Men det stora erkännandet kom aldrig, åtminstone inte under hennes livstid. Ester levde hela sitt liv under skuggan av den store konstnären Anders Zorn. ”Fröken har anlag men är tyvärr färgblind”, säger Zorn i romanen. ”Om hon ska satsa på något måste det bli skulptur. Men skulpterandet är, ska fröken veta, ingen kvinnosyssla.” Romanens Ester ömsom ältar, ömsom avfärdar denna utsaga. Motar bort den med trotsigt storhetsvansinne: hon ska ju bli den störste konstnären av dem alla!

Boken är inte att betrakta som samvetsgrann biografi utan som en fantasi, inspirerad av verklighetens Ester Henning. Men det är en mycket levande fantasi. Från barndomen i Mora till livet som fattig konstnärsstudent i Stockholm och till sjukhustiden, ”inträdet i den vita världen”. Ögonblicksbilderna staplas på varandra i en sorts medvetandeström som ibland är lite snårig att följa, men som alltid lämnar starka intryck. Det är poetiskt, ibland snudd på pretentiöst – och väldigt välskrivet.

Ester dör 1975 på sjukhuset i Solberga, efter att ha varit institutionaliserad under större delen av sitt liv. ”Inget liv har levts förgäves”, säger prästen på hennes begravning, och i och med Anna Jörgensdotters poetiska roman har Ester Hennings liv och konstnärskap slutligen fått upprättelse.