Recension

: Linda och Valentin
Linda och Valentin: Samlade äventyr 3 Pierre Christin
2015
Cobolt Förlag
7/10

Visuell rymdopera med humanistiskt budskap

Utgiven 2015
ISBN 9789187861062
Sidor 164
Orginaltitel Valérian et Laureline
Översättare Björn Wahlberg
Först utgiven 1975-1978
Illustratör Jean-Claude Mézières

Om författaren

Pierre Christin är tillsammans med illustratören Jean-Claude Mézières skapare av science fiction-serien Linda och Valentin. Christin har förutom att han samarbetat med andra kända tecknare som Enki Bilal och Jacques Tardi även skrivit filmmanus och romaner.

Sök efter boken

När nyheten kom att Cobolt förlag skulle ge ut samtliga 22 Linda och Valentin-äventyr (inklusive ”pilotavsnittet” De onda drömmarna) var det lilla julafton för oss fans av den banbrytande science fiction-serien. Tidigare fanns 16 av dessa översatta och utgivna, men den här gången kommer de i inbundna samlingsvolymer, i rätt ordning samt med fylliga förord och texter kretsande kring upphovsmännen med särskild inriktning på deras influenser och arbetsmetoder.

När författaren Pierre Christin och tecknaren Jean-Claude Mézières, som för övrigt är gamla barndomsvänner, skapade serien var de inspirerade av sina resor i USA på 60-talet. Det var framför allt upplevelsen av de stora vidderna i mellanvästern som gjorde stort intryck. Inte minst skulle det komma att inspirera det visuella språket i serien. Men det var också mötet med den radikala feminismen, undergroundkulturen och rockmusiken och hur dessa rörelser påverkade modet och livsstilen som starkt kom att påverka de berättelser de tillsammans började skapa.

Upplägget är tämligen okomplicerat. Linda och Valentin är rumtidsagenter utgående från det 27:e århundradet då Galaxy är huvudstad i det terranska Galaximperiet. Det finns en övergripande berättarbåge som utvecklar den situationen, men annars är upplägget i de flesta albumen tämligen likartat. Tillsammans anländer våra agenter till en främmande planet (eller rymdstation för den delen) där konflikterna oftast bottnar i sociala strukturer som tillåter någon att utnyttja någon annan. Om det kan låta som ett tämligen enkelt marxistinspirerat schema så är det ändå så pass nyanserat skildrat som det är möjligt i ett seriealbum som samtidigt ska vara både humoristiskt och eskapistiskt.

Valentin är den pliktuppfyllande entiteten i paret. Med rätvinklig haka kastar han sig in i äventyret enligt uppdragsgivarens instruktioner. Linda förhåller sig ofta, åtminstone när hon upptäckt vilka orättvisor som ligger bakom konflikterna, subversivt till uppdraget. Det är hon som får Valentin att inse att moral och rättvisa inte alltför sällan måste gå före arbetsbeskrivningen. Det är utan tvivel Linda som är den starka kraften, både moraliskt och intellektuellt. Valentin beskrivs ofta som lite tafatt och i moraliskt hänseende feg. Däremot är det ofta hans fysiska mod som räddar situationen.

Hur långt ut i rymden vi än befinner oss, och Linda och Valentin är verkligen space opera av gammalt gott slag som kryllar av stjärnimperier och märkliga arter, så är berättelsens tema och moral ändå alltid nutida och fast förankrad på Jorden. Miljöhotet, de totalitära rörelserna, ras- och kön, socialt förtryck är frågor som fascinerar Christin och Mézières. Inte så oväntat kanske för två personer vars verk är så förankrade i sextiotalets motkultur.

Och nu har vi alltså kommit fram till samlingsvolym 3 i utgivningen som innehåller tre berättelser: Ambassadören som försvann, Den falska världen och Vårdagjämningens hjältar. Den sistnämnda är något av en personlig favorit. I en tävling på den urgamla planeten Simlane ställs tre ideologier mot varandra: fascistisk imperialism, kommunistisk diktatur och ett slags new age-liknande andlighet. (Jag är särskilt förtjust i den elaka beskrivningen av det totalitära elementet i det sistnämnda.) Den fjärde tävlande är Valentin som inte har något ideologiskt program att tala om, mer än hans önskan att låta framtiden vara öppen för folkens vilja. Det är förstås inget tvivel om vilken inriktning vi lockas att sympatisera med.

Linda och Valentin

Men oavsett hur mycket humanistiskt engagemang eller slapstickliknade humor det finns i Linda och Valentin (för övrigt mer poetiskt klingande Valérian et Laureline i original) så är det ändå den storslagna visuella explosion som varje äventyr utgör det som verkligen fängslar mig. Både vad gäller motiven för illustrationerna som det ofta uppbrutna berättandet där serierutans dynamik utnyttjas på ett sätt som kanske inte är ovanligt idag men som i de tidiga Linda och Valentin-äventyren var avantgarde. Det är lätt att se hur serien varit förlaga och inspiration för många klassiska science fiction-filmers scenografi med Stjärnornas krig och Det femte elementet som tydligaste exempel. Linda och Valentin bevisar att serieformen i sig, som ett mellanting mellan roman och film, kan vara sällsynt lämpad för att skapa sense of wonder, den sällsamma och underbara rysning som infinner sig vid mötet med det radikalt annorlunda.

Tomas Eklund

Publicerad: 2015-06-23 00:00 / Uppdaterad: 2015-06-23 13:34

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6166

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?