Begreppet ”curlingförälder” kom i ropet för ett antal år sedan och syftar till de föräldrar som hela tiden ”sopar banan” framför sina barn för att göra deras liv så lätt och tryggt som möjligt, något som senare kan ha negativa effekter för barnen. I Viktor Johanssons senaste roman Bonsaikatt möter vi två föräldrar som tagit curlandet flera steg längre och desperat försöker påverka sina avkommor, trycka ner dem i en form likt de kattungar i glasburk titeln åsyftar.

Jon kidnappar sina två döttrar och tar dem med på en laglös roadtrip. De slangar bensin, lär sig kissa på eld och skitar ner sig. Allt för att undvika det gulliga och parfymdoftande livet han befarar att flickornas mamma lotsar in dem i. Maria kidnappar i sin tur sonen Silas för att skydda honom från mobbingen i skolan och den mansroll pappan representerar. Hon vill att sonen ska utveckla sina mjukare sidor, inte själv bli en av mobbarna eller någon som laddar ner våldsporr. Båda strävar efter att vara världens bästa förälder och vill skapa en värld där barnen kan utvecklas och växa, inte hämmas. Men vem är det egentligen de försöker hjälpa?

Båda är de upptagna av en fantasi om föräldraskapet. Jon har en enorm längtan efter att döttrarna ska vara ”pappas flickor”. Han uttrycker sorg över den dagen då det inte längre var okej för honom att bada tillsammans med döttrarna. Hur det ökade avståndet mellan dem. För Jon är hans faderskap något mycket fysiskt, och när mamman tvättar barnen försvinner även hela hans bakterieflora, det som får honom och barnen att stå varandra nära. Det blir ett nästintill incestuöst förhållande och ställer frågan var gränsen går mellan föräldrar och barn. När är det dags att släppa varandra för vinden?

MARIA: Barn av vår tid. Jag tänker mycket på det uttrycket under resan. Att vi får de barn vi förtjänar, de blir som en hämnd. Jag får det barn jag förtjänar. Ni får de barn ni förtjänar. Vi får det vi förtjänar.

Bonsaikatt utspelar sig i ett Efteråt. Polisen har ingripit och vi befinner oss i ett förhörsrum. Berättelsen är skriven i repliker där tre röster, Jon, Maria och Förhörsledaren, avlöser varandra. Samtalsformen fungerar för det mesta bra, men jag önskar att den utvecklats mer. Monologerna flyter lätt ihop eftersom Jon och Maria använder i stort sett samma språk. I partier blir romanen därför tungrodd.

Johansson låter sina karaktärer använda många symboler och referenser, bland annat Stockholmssyndromet, Natascha Kampusch och barnet som hittades i samband med att Usama bin Ladin dödades. De intellektualiserar och psykologiserar alltså sitt eget beteende, vilket troligen fungerat bättre om det gestaltats i tredje person. Jag har svårt att få känslor för dem, men kanske är det också därför romanen blir så obehaglig. Jon och Maria går utanför sig själva och blir i första hand Föräldern. Rädslan att barnen ska förvandlas till något otäckt får dem att gå till ytterligheter. På så sätt är Bonsaikatt en effektiv skildring av den urkraft som tar över: att ta hand om barnen till varje pris.