Säg ”Amerikaemigrationen” och de flesta svenskar tänker förmodligen på Vilhelm Mobergs Karl Oskar och Kristina, på bönder som lämnade den karga svenska jorden och en förtryckande överhet för att få räta på ryggen och spana ut över nybrutna, fruktbara åkrar i Mellanvästerns svenskbygder. De fanns naturligtvis också, men framåt slutet av 1800-talet var det inte […][...]

Någonstans djupt in i en skog i det lapptäcke av småriken som en gång kallades ”Ryssland” står tre statyer (för naturligtvis måste det alltid finnas statyer efter stora män). Han med mustaschen, som störtade Tsarryssland via revolution; han med födelsemärket, som störtade Sovjet via demokratisering; och han utan haka som en gång för alla gjorde […][...]

I mitt arbete har jag ibland anledning att läsa något stycke här och där i Agneta Horns dagbok. Det är lätt att fastna i de oftast dramatiska skildringarna av denna självömkande kvinna som alltid tycks dra det kortare strået. Agneta Horn titulerar sin dagbok/självbiografi på följande sätt (i Karin Milles översättning till modern svenska): Beskrivning […][...]

Varken före eller efter Lottie Knutson har väl en kommunikationsdirektör fått ens hälften av den uppmärksamhet som hon fick under tsunamikatastrofen i Sydostasien. I svenska medier fick Pigge Werkelin personifiera den sörjande, Lars Danielsson syndabocken, Carl XVI Gustaf den tröstande och Lottie Knutson den handlingskraftige. Ett oväntat gäng i en av de mest dramatiska händelserna i modern […][...]

I antikens Grekland var dramatiken en av litteraturens grundstenar. Teatern hade en viktig funktion som platsen där människorna kunde lära sig och diskutera samhällets värderingar. Än idag fascineras och inspireras vi av pjäserna om Oidipus, Medea och Antigone. Och precis som då har teatern många ansikten. Den kan få oss att skratta eller gråta, ge […][...]

År 1900 kommer en artonårig kvinna som patient till Sigmund Freud. Av psykoanalytikern får hon diagnosen hysteri, med symptom som afoni, avsaknaden av röst. Freud ger henne också namnet Dora, och på henne grundar han sin första fallstudie och flera av sina banbrytande teorier. I hennes berättelser läser han bland annat in symboler för sexualitet […][...]

Jag läser ju att den är rolig. I recension efter recension, faktiskt. Stefan Norrthons debutroman, Det är alldeles för få som ger upp, om skådespelaren Jocke som bara fått mindre och mindre roller på den stora Stockholmsteater där han arbetar, men som inte desto mindre lägger en oerhörd prestige i det han gör. Jocke spelar […][...]

Förra sommaren lyssnade jag på Martina Montelius sommarprat under en tågresa genom Skåne. Antagligen hade jag ett stort flin och höjda ögonbryn hela tiden. Direktsänt, utan något skrivet manus, bara lösa idéer om vad hon ville prata om. Utsvävningar. Rappakalja, långa utlägg om dubbelnougat (hennes matsäck i studion). Svammel skulle nog många säga. Kanske bytte […][...]

Att dramatik ges ut av ett förlag är en ovanlighet. När Atlas nu gör en satsning på svensk dramatik kan jag bara hoppas att det sätter en boll i rullning, att fler pjäser trycks och framförallt att fler läsare upptäcker genren. Drama! Tre svenska pjäser är ett bra exempel på att dramatik också är utmärkt […][...]

När jag hör personer som säger att de ser fram emot, eller bara är bekväma med tanken på, sin egen ålderdom, blir jag alltid skeptisk. Ålderdom är ju praktiskt taget ingenting annat än kroppsligt förfall. De sista stegen inför livsresans oundvikliga slutfas, där det inte ens finns några garantier för att ens samlade livserfarenheter ändå […][...]