De måste lämna skogen, berättaren Maria och hennes bror Bror. Skogen där de alltid bott, som de alltid skött, som de känner varje vrå av. Som deras föräldrar skötte innan dem. Skogen som de, som så många andra som bor i eller rör sig i en skog, tänker på som sin. Men de äger den inte. Inte.

Vi visste att arrendet löpte ut, det har vi alltid vetat. Men det skulle bli en formsak att förlänga det, har de sagt tidigare. Jag vet så väl att pappa frågade om detta. Men då fick han svaret att det var en formsak. Det var kyrkans mark och skog. Vi skötte skogen mot en viss summa i ersättning varje år och sedan betalade vi arrende för hela gården. Det var så det alltid hade varit ordnat och så skulle det ordna sig också i framtiden.
Och sedan detta besked: Det ringde en man från kyrkoförvaltningen och sa att hela området skulle säljas. Spekulanten var införstådd med arrendet, påstod han från förvaltningen. Det skulle inte bli några problem. Men vi anade redan då att det skulle bli det.

Den nye ägaren, Grenaas, vill ha ut dem redan till sommarens början, Maria och Bror som aldrig bott någon annanstans. Jo, Bror har legat på sjukhus, men annars. Och nu? Var ska de ta vägen nu? Och skogen? Hur ska det bli med den?

Bror mumlade något. Om röjningen som väntade, som behövde göras. Grenaas viftade undan det Bror ville säga.
”Det har man inget för”, sa Grenaas och log.
Sedan pratade han om ljuset som kunde släppas fram. Att bevara det öppna landskapet.
Jag visste inte vad jag skulle svara honom. Försökte smälta detta oförstånd. Denna obenägenhet att fatta skogens tillsägelser, markens böner.
När Grenaas hade åkt sa jag till Bror: ”Han kommer att hugga ner alltihop.”
”Ja”, sa Bror och kisade mot himlen.

Det där är förstås inte Marias och Brors problem längre. De ska få hjälp av en kvinna från kommunen med pensioner och en lägenhet i stan. Diskmaskin och torktumlare och mikrovågsugn och helkaklat badrum. De förstår bara inte vad allt det där ska vara bra till. Kan inte se sig själv där i stan. Utan skogen. Vilka är de utan skogen?

Om man mister skogen. Det vore som att falla ner i ofattbart mörker, utan tid, utan förstånd.

Men tiden går. Sommaren närmar sig. Maria följer årstidernas växlingar i skogen. ”Jag följer djurstigarna och djuren följer mig. Vi ses sällan, men går i varandras fotspår.” Bror ordnar i trädgården. De dricker kaffe i vårsolen och sätter lika mycket potatis som vanligt. Klarar bara inte av att tänka att de inte kommer vara där och skörda den.

Det händer nästan plågsamt lite i Skogen. De både åldrade syskonen är så oförmögna att se några alternativ, att över huvud taget ta in vad som händer, att livet kan ta en så obegriplig, obarmhärtig vändning. Att det som varit sagt sedan gamla tider inte längre gäller, anses ha något värde.

Det är en sorglig och stillsam, men vackert skriven liten roman, berättad i dagboksform av Maria, från den fjortonde januari fram till den fjortonde juni. Ett halvår som alla andra vårar, när ingenting särskilt händer och Maria går runt och begrundar sitt och broderns liv på gården. Ett halvår när allt ställs på ända.