Det är knepigt, det här med att vara romanförfattare och då och då få ur sig kortare historier. Om en var en sån där som skriver noveller, OK, då kan man släppa en samling sådana. Men så är det alla de där styckena som är lite för långa för noveller och för korta för att […][...]

Det är svårt att utelämna den politiska vinkeln från alla diskussioner om Mo Yan. Det dröjde ungefär 30 sekunder från att han fick Nobelpriset till att protesterna började; han är en medlöpare, han är ett språkrör för en regering som mördat miljoner, hans romaner skämtar bort ämnen som andra författare dött eller gått i exil […][...]

Om Tusen tranor varit skriven av Jane Austen hade den otvivelaktigt inletts ”Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en dyrbar teservis måste vara i behov av en hustru.” Nu är den ju långt ifrån det, skriven av Austen, men det är åtminstone den sanning teceremonilärarinnan Chikako tycks handla efter […][...]

Jag är bara en halv sida in i De yttre boulevarderna när jag inser att min inre berättarröst håller på att glida över i en dålig Hans Villius-imitation. Den börjar ju faktiskt precis som något sådant där gammalt pausprogram på SVT: ”Mannen på bilden…” …är min far. Murraille lutar sig fram mot honom, som för […][...]

Runaway är originaltiteln på Alice Munros novellsamling från 2004 som nyligen översatts till svenska. Runaway. Av någon anledning hakar jag upp mig på huruvida den svenska titeln, På fri fot, verkligen är en översättning med samma valör, samma undertoner. I mina öron är detta att rymma, att vara en rymling något mer negativt, problematiskt, än […][...]

Jag tror världen har blivit galen! Evig fred! Aldrig krig mer! Vilka floskler, vilka barnsligheter. Tror man att man kan ändra på någonting sådant, på själva världsordningen? Vilken inbilskhet! Vid ett italienskt hov någon gång under renässansen lever en dvärg fylld av ondska. Att kriget bryter ut är dvärgens största lycka, och han drömmer om […][...]