Herman Mussert, klassisk humanist, somnar i Amsterdam och vaknar i Lissabon. Mussert är ful, ensamstående, sysselsätter sig hela tiden med sin översättning av Ovidius och anser att litteraturen är det enda egentligt viktiga. Kort sagt ter han sig som en litterär stereotyp. Men han somnar som sagt i Amsterdam och vaknar i Lissabon. Med en bild tagen av Voyager i sin hand somnar han i sin egen säng. I Lissabon vaknar han i ett hotellrum som han för länge sedan delat med den enda kvinna han älskat.

Jag hade vaknat med en löjlig känsla av att jag kanske var död, men just då kunde jag inte få någon klarhet i om jag var död på riktigt eller om jag hade varit död och levde igen, eller någonting helt annat. […] Jag kunde till och med betala med riktiga pengar. Det var det mest övertygande av allt, tyckte jag. Man vaknar i ett rum som man inte har somnat i och plånboken ligger som den ska på en stol bredvid sängen.

Följande historia är en underlig roman. Mussert berättar om sitt ungkarlsliv, sin affär med en gift kvinna och sitt tidigare jobb som lärare. Han berättar om sina reseskildringar som Dr. Strabo, ett uppehälle som han ser ned på. Han berättar om sin kärlek till latinet. ”Aldrig mera får vi ett språk som latinet, aldrig mera kommer precision och skönhet och uttryck att bilda en sådan enhet.”

Mussert berättar för någon. För vem? Varför? ”Nu skulle jag vilja vara tyst en stund för att spola bort alla dessa ord. Du har inte talat om för mig hur mycket tid jag har på mig för den här historien.”

Musserts minnen flyter genom romanen. Senare flyter han på en båt längs Amazonas. Det är en märklig båtfärd med ett underligt resesällskap. Kroppsdelar försvinner och dyker upp igen, ansikten blir genomskinliga men syns ändå.

[S]ällan har jag sett en samling människor där det saknades så mycket, då och då försvann hela knän, skulderpartier, fötter, men våra ögon besvärades inte det minsta av det, de fyllde i de tomma fläckarna om det blev för illa, nästlade in sig i de andras, som om därigenom hela försvinnandet kunde besvärjas.

Sällskapet berättar om sina liv för varandra och Mussert våndas för då det kommer att bli hans tur. Han har inga spännande historier att berätta om liv och död. Så småningom närmar sig båten sitt mål och Mussert ser den som väntar på honom. Den som han ska berätta sin historia för.