Och nu såg homsan Toft stormlyktan som pappan hade hängt i masttoppen. Den hade en mild varm färg och den brann stadigt. Båten var mycket långt borta. Homsan Toft hade god tid på sig att gå ner genom skogen och följa stranden till båtbryggan, precis lagom för att ta emot fånglinan.

Där slutar ju berättelsen om Mumindalen, åtminstone i romanform. Sent i november kom ut 1970, och de sista böckerna hade på sätt och vis gjort dem irrelevanta; Mumintrollet och Lilla My växte ofrånkomligen upp och ut ur barndomens drömvärld, Muminpappan fick gå igenom sin 40-årskris, huset öppnades för allmänheten, och när sedan familjen återvände lade sig vintern som ett vitt och varmt täcke över dem alla. Historien var avslutad, den hade gjort det den skulle, snälla tvinga mig inte att teckna fler dagstidningsstrippar.

När Den ärliga bedragaren kom ut 1982 måste en del av dem som ändå väntade på en ny Muminbok ha satt saften i vrångstrupen. För den är, på en och samma gång, så långt från Mumindalen och så nära den man kan komma. Visst känner man igen mycket här, precis som man gör i hennes andra ”vuxen”-böcker – i karaktärerna, i tankegångarna, i den levande naturen (även om, och kanske speciellt om, den är begraven under en meter snö), i det gnistrande klara språket där bisatser är sällsynta som juveler. Men samtidigt … oj.

Men för att ta det från början: Vi befinner oss alltså i en liten finlandssvensk kustby. Vintern har kommit, en av de hårdaste vintrarna på åratal. Vi etablerar våra två huvudpersoner, två kvinnor som inte passar in i den lilla fiskebyn: Katri, hon den hårda, varglika, som bor ensam med sin namnlöse hund och sin efterblivne bror (jo, man kan bo ensam tillsammans med andra) ovanpå handlarns; och Anna, byns konstnär, som bor i ett stort hus uppe i backen där hon målar skogslandskap. Hon har upptäckt att om hon ritar in små söta kaniner i de där skogslandskapen och sätter små historier till dem kan hon sälja det som barnböcker; hon är rätt trött på kaninerna, men även om hon ärvt finhuset av far sin måste hon ju leva också. Och Katri, som hatar lögner och hyckleri, tittar upp på det förfallande huset där den där menlösa, onödiga historieberättaren bor alldeles för sig själv och medan byns barn kastar snöbollar på Katris fönster bestämmer hon sig att det kan inte vara rätt att hon ska ha det alldeles för sig själv medan hennes lillebror måste slita. Dit ska hon, Katri, flytta in, kosta vad det kosta vill. Så jävla svåra är inte människor att manipulera. Man behöver inte ens ljuga för dem, bara berätta sanningen: Jag är din vän, jag är här för att hjälpa dig, låt mig.

Hunden är stum och den lyder men den har iakttagit oss och vet oss, har luktat sig till vår ynklighet, vi borde bli häpna, gripna, överväldigade inför det otroliga att våra hundar fortsätter med att följa och lyda. Kanske de föraktar. Kanske de förlåter. (…) Varför är ingen rädd för sin hund, hur länge kan den som varit ett vilddjur förneka sin vildhet?

Tove Jansson var aldrig rädd för att låta mörkret synas i kanterna, eller till och med kliva fram till köksfönstret och försöka värma sig vid petroleumlampan, men i Den ärliga bedragaren släpper hon loss. Det är en enkel, vardaglig men på något vis djupt obehaglig berättelse där alla de stora existentiella frågorna som alltid lekt i liten stil mellan raderna hos Jansson (är en mysig lögn bättre än en hård sanning, är en hård sanning den enda sanningen, hur beroende vill man vara av andra människor, vad är egentligen vår innersta natur) tillåts kliva fram i en klaustrofobisk, psykologisk thriller. Fortfarande en väldigt lågmäld sådan, men ändå; det här är en Tove Jansson som skulle ha ställt Persona bredvid Whatever Happened To Baby Jane? i videohyllan om tocket var uppfunnet, där frågan är mindre om den ena kommer att ha ihjäl den andra, och mer om den ena kan befria eller tillintetgöra den andra, och om det är någon skillnad emellan de två sakerna. Både Katri och Anna har varit sig själva så länge att frågan är om de någonsin kan bli något annat. Den ena är varg, den andra kanin; nu ska vi ta reda på vem som är vem.

Och snön ligger vit på taken, kylan lyser på något vis upp hela världen utom därinne i det gamla huset, och Katri tränger sig på, tar plats i Annas välordnade värld; vintern sätter de yttre gränserna, ibland verkar hela världen bortom de tunna träväggarna vara en enda vit vinteröken om det inte vore för lillebror och hans drömmar om att bygga en båt. Byborna muttrar, kör händerna i fickorna och härdar ut. Ute på isen läggs efterhand allt gammalt skräp som någon en gång behövt i en enda stor majbrasehög, och när våren kommer och isen brister kommer den att falla till sjöbotten och försvinna för evigt. Innan dess ska någonting brista och något annat bli starkare. Sen går världen vidare som vanligt.

När Den ärliga bedragaren släpptes i engelsk översättning häromåret hyllades den som ett bortglömt mästerverk av kritikerna. På svenska finns den dock inte i tryck längre, så vill ni inte läsa en av 1900-talets stora svenskspråkiga berättare i översättning får ni leta på antikvariat.