Under 2014 kommer ett flertal feministiska antologier ut i Sverige. I Vår kamp ger nio olika författare nya stämmor till feminismen à la idag.

Anna Jörgensdotter skriver i sin novell Monster om hur en kvinna hör underliga ljud från grannen: det låter som att grannfrun blir misshandlad av sin man. Då hon försöker hjälpa till blir hon direkt avvisad, både av kvinnan i fråga och kvinnans dotter. Novellen handlar om sådana tillfällen vi alla varit med om: du vet att någonting är fel, men du vet inte riktigt vad du kan göra åt det. Hjälplösheten inför medmänniskan vägg i vägg, speglas i hjälplösheten som huvudpersonen känner i sitt yrke där hon arbetar med uppehållstillstånd. Om och om igen tvingas hon se utsatta kvinnor skickas tillbaka till platser där de kommer att fara illa, hur allvarlig deras situation än är. Hon ska inte känna något, hon måste förhålla sig professionellt, känslokallt inför dessa människor som hon möter.

Emmy Abrahamson beskriver i novellen Anställningsintervjun en identisk anställningsintervju två gånger, den enda skillnaden är att den som ansöker om jobbet först är kvinna, därefter en man. Vidare skriver Anna Winberg i Tjejfäktning om hur svårt det kan vara för en ung kvinna att ta sig in i männens värld i en sport där majoriteten av utövarna är män. Julia Svanbergs novell Jaguar beskriver två unga kvinnors drömmar i Colombia, ett land där abort inte är ett (lagligt) alternativ, och hur de båda unga kvinnorna går samma mörka öde till mötes på grund av ofrivillig graviditet. En påminnelse om att det finns platser i världen där kvinnors liv ser fullkomligt annorlunda ut.

En av de noveller som verkligen lämnar avtryck är Vio Szabos novell Manifestation. Författaren skriver om de fördomar som i högsta grad finns mot transpersoner, eller personer som har bytt kön och lever som kvinna eller man. Författaren skriver om hur det är att vara född i fel kropp, men för att bli godtagen till utredning måste en person med manskropp till exempel, vilja bli kvinna – på rätt sätt. Szabo beskriver framförallt den mardrömslika omgivningen: som transperson är du fritt villebråd att grupperas som man, kvinna, transa eller neutrum när helst det passar andra. Du blir sedd som man när det gäller brist på städning, sedd som för kvinnlig när du sminkar dig, och sedd som ett neutrum när det handlar om fortplantning: en transperson skulle ju tidigare sterilisera sig för att få byta kön juridiskt. Du får inte komma in på tjejklubb, eftersom du inte är En Riktig Kvinna och du får inte uttrycka dig för självsäkert eftersom det vore alltför suspekt med en kvinna som inte ber om ursäkt för sin existens.

Gemensamt för novellerna är den svarta hopplösheten, den oförstående omgivningen och den allt minskande omtanken om varandra. Antologin lämnar läsaren med en känsla av att vilja kämpa för alla dessa gestalter och deras olika historier, deras rätt att finnas till på sina egna villkor. Vi måste säga stopp, vi måste göra något åt orättvisan, utsattheten och översitteriet. Men det är inte endast du som måste kämpa, inte endast jag. Det är vi tillsammans, allihop måste vi stötta varandra och våra medmänniskor. Som förläggaren Titti Persson säger i förordet: feminismen har inte gått för långt – vår kamp har bara börjat.