När jag var barn varnades jag för tavelförsäljare som kom och knackade på i stugorna i min hembygd i norra Värmland. Dessa sades med stor sannolikhet vara sovjetspioner utsända av KGB för att kartlägga och samla information. Lite oklart vad för hemligheter ryssen kunde förvänta sig finna i våra stugor dock, men misstänksam skulle man vara i alla fall. Likaså om man såg främlingar smyga omkring i skogarna. De letade då förmodligen efter olika hemliga militära gömmor.

Då var det sjuttio-, början på åttiotal. Sedan kom glasnost och perestrojka, Sovjetunionen föll och de nya staterna skulle göra demokrati. Nu skriver vi 2014 och rysskräcken är här igen. Orsaken heter Vladimir Putin, och det är med stigande oro vi läser om annekteringen av Krim, de fortsatta oroligheterna i Ukraina, proryska separatister, lagar som inskränker de mänskliga fri- och rättigheterna och ryska militärövningar över svenskt territorium.

Vi undrar vad Putin vill med sina styrkedemonstrationer, och framför allt undrar vi varför det ryska folket tycker att han är rätt man på rätt plats. De liberala krafterna i Moskva verkar ju inte på något sätt vara representativa för majoriteten av folket ute i det stora landet. Och det är här Kniiviläs bok fyller sin funktion. Han har rest runt och pratat med ett urval av de människor som utgör Rysslands tysta majoritet av Putinanhängare.

Ett ord som återkommer i samtalen är stabilitet. Ett jämförande mellan sovjettiden och den kaotiska tiden efter upplösningen, under den föraktade Boris Jeltsin, landar nästan uteslutande i fördel Sovjet. Eftersom ingen i det nya Ryssland visste hur man skulle göra vare sig demokrati eller fri marknad blev landets tillgångar ett lätt byte för oligarkerna. Den stora massan blev mer eller mindre lämnad vind för våg, utan varken resurser eller framtidstro. Sovjetnostalgin handlar för det mesta om att folk i alla fall hade något. Under Jeltsin hade människor svåra år, och vem bryr sig om tryckfrihet när familjen svälter?

-Det sätt på vilket reformerna och privatiseringarna genomfördes har gjort att ordet ”liberal” har blivit en svordom. Människor är rädda för att alla som kallar sig för liberaler bara ska stjäla folkets egendom och ge bort den till oligarkerna. Det är en anledning. Och så minns människor att de inte hade pengar till mat, att det var mycket kriminalitet. De är väldigt rädda för att allt det kommer tillbaka.

Sedan Putin kom till makten 2000 har folk fått det mycket bättre. Det finns jobb och bostäder och det råder stabilitet. Han har återskapat något av känslan kring den gamla tiden när saker tycktes fungera och enat landet kring en nationalkonservativ agenda. Varför äventyra det med ännu en smärtsam reformprocess när minnet av den förra är så färskt?

Bilden som Kniivilä förmedlar blir den av ett folk som har genomgått en svår omdaning och befinner sig i ett läge som nu är acceptabelt, till och med bra. Världsmarknadspriset på olja stjälpte Jeltsin och har hjälpt Putin. Det stora flertalet är inte informerade om vilken betydelse oljepriset har för Rysslands ekonomi, och Putin får således all ära för den nuvarande stabiliteten. Sedan kan väl i ärlighetens namn sägas att väldigt många människor inte alls bryr sig om politik. Förtroendet för politiker är i botten och man gör bäst i att se om sitt eget hus. Det går inte att lita på någon annan än sig själv. Människor försöker odla sina grödor själva så gott det går, och har egna lösningar på värme och varmvatten när gasbolaget plötsligt stänger av kranen för att hyresvärden tagit hyresgästernas gaspengar själv.

Kniiviläs bok svarar inte på frågan om huruvida vi återigen bör darra inför den ryska björnen. Istället ger den oss en initierad bild av hur Ryssland ser ut därinne och hur många människor tänker kring Putins politik. Mycket läsvärd.