Det är vårterminen innan studenten och Lex har genomskådat världen: gymnasiebetygshetsen, ytlighetsengagemanget, entreprenörsandan, mammas nya kille Bruno som är fööörfattttare, Mirandas blogg och allt annat. Som ett slags hämnd, ett motstånd, eller bara för att vara irriterande och testa hur det funkar att manipulera, bestämmer sig Lex för att skapa en blogg. ”Själens sår” heter den, och skrivs av Maya. Lex blir alltså Maya på internet, och Maya får fler och fler fans. Två parallella världar. Två sidor av samma värld. Och en total maktförskjutning. Tills det liksom, rasar…

Jag fascineras av Lex-Maya på samma sätt som jag fascineras av Veronika Larsson, eller av Hanna Widerstedt (och läsningen av Lex bok uppmuntrar mig att läsa långa rader flashbackinlägg om Widerstedt, och långa artiklar om Larsson). Här ställs frågor om identitet och intelligens på sin spets – vem är Maya (Veronika, Hanna)? Vem säger de smarta (och/eller korkade) sakerna som de säger?

Sara Kadefors senaste ungdomsroman är, likt Sandor slash Ida, en bok om en värld som är virtuell och fysisk, och hur det påverkar makten, möjligheten, synen på sanningen. Kadefors roman är också en asbra och stenhård kritik av kapitalismen. Den är ett genomskådande av ytlighet och entreprenörskapet, av nyliberalism, allianspolitik, individualismen, egetföretagande, lyckadhet, idén att en ska jobba på att sälja sig, och så vidare. Det är hårt, och härligt.

Men, kritiken körs också mot sånt som jag tänker att åtminstone jag sympatiserar med – som aktivism. Lex är ibland lite snabb med att göra alla sorters aktivister till någon sorts attention whores (och detta är alltså dåligt – och ja, jag tänker att det finns en sorts jantelag i det, kanske), och det skaver lite, samtidigt som diskussionen passar bra in i den aktuella debatten om hur politik görs – och då påpekar viktiga aspekter.

Dock är det mest befriande, och sjukt kul, när Lex kompromisslöst försvarar rätten att inte göra något, att inte bry sig, att vägra vara lyckad, att vägra sträva, vägra utveckling.

Samtidigt är inte heller Lex totalt odrabbad, eller helt ointaglig. Genom bloggandet blir det som att hon också ser ett sorts värde i, eller påverkas av, något sorts positivt budskap eller en kamp eller tankar som Maya har. Och det som först är renodlad ironi blir efter en stund något superallvarligt, uppriktigt. Och det är här det blir verkligt intressant: när gränsen mellan ironi och icke-ironi löses upp, och gör det på ett sätt som egentligen inte handlar om att närma sig, eller att befinna sig på gränsen mellan – utan snarare tycks handla om att dra ironin så långt att den blir allvar, och att vara så uppriktig att det blir parodiskt. I det är det som om all säkerhet och stabilitet liksom upplöses.

En behöver inte gilla alla fiktiva gestalter. En fiktiv gestalt, en berättarröst, behöver inte vara sympatisk för att en bok ska vara bra, läsvärd eller intressant. Men kanske måste något i gestalten eller det den säger, gör, är, befinner sig i (om det nu finns en gestalt inblandad) väcka någon sorts känslor. Jag hatar Lex och jag älskar Lex. Jag bryr mig om henne och därför måste jag läsa. Därför känns det så himla värt att läsa.

Samtidigt kan jag tänka att Kadefors roman på något sätt följer samma mönster av kritik-ironi-som-sen-uppgår-i-intas-av-en-sorts-ärlighet-som-kanske-är-en-anpassning. Jag tänker på detta: Att Lex trots sin kompromisslöshet, ilska, icke-engagemang, ändå gör en resa på ett sätt som liknar den fula glasögonormen som visar sig vara prinsessa (alltså ett ganska typiskt mönster). Det här med att Lex så lätt kan bli übercoola Maya. Jag tänker att det å ena sidan är en effektiv bild av hur en yta bara är en yta och att den är en konstruerad sak – å andra sidan känns det problematiskt att Lex är en sån person som lätt kan bli en Maya. Jag menar inte att det tar ifrån henne, som fiktiv gestalt, någon sorts legitimitet eller rätt att göra motstånd – men jag menar att perspektivet ryms inom ramarna för en sorts snygghet, accepteradhet, begriplighet, och att det kan vara bra att på något sätt, påpeka det. Vid något tillfälle uttrycker Lex själv det som att hon, som Lex, inte skulle kunna säga det som Maya kan säga, att budskapet, idéerna, åsikterna måste paketeras för att kunna föras in i den allmänna diskussionen, för att tas på allvar, bli lyssnade på. Det är kanske ett krasst och sorgligt konstaterande. Och jag tänker att det också kan appliceras på Lex bok som hel text. Alltså, Lex är, både som Lex och som Maya, en relativt begriplig person i en vit, västerländsk, medelklassig hetero-cis-normat-kontext, typ. Och det som händer när Lex blir Maya är kanske mer en gradskillnad.

Men den här gradskillnaden, förskjutningen (kanske är allt alltid en sorts gradskillnad?) visar också något betydelsefullt. Om anpassning. Om extrovert intimitet. Om vikten av att vara någon. Hur en blir sedd. Vem som kan tala, som får en röst, som kan säga vad.

Jag tänker att Lex bok på det sättet har en angelägenhet (konkret, politisk (ibland övertydlig, ibland inte: eller, en övertydlighet som ligger på ett handlingsplan, och med ett underliggande budskap som är långtifrån övertydligt eller enkelt). Samtidigt finns också en angelägenhet och ett värde i läsupplevelsen. Sättet som texten är rolig. Användandet av ironi och allvar. De olika, ibland supertydliga, ibland halvdiskreta, metanivåerna. Språk, skämt, humor och sorglighet. Det kompromisslösa i det.