Två platser: Årsta i Stockholm och Dala-Floda i Dalarna. Två tider: Å ena sidan den ständigt framrusande, gårdagens nyheter, redan historia. Kanske rusande mot vår undergång, kanske inte. Å andra sidan den cykliska, eviga tiden, där barn och kattungar föds, poeter dör, men allting rullar vidare. Snön smälter, växter och djurungar tittar fram. Varje ny vår ett mirakel.

Kanske är det med denna dubbla blick man orkar vara det slags underbara anakronism som Göran Greider ofta är. En melankolisk vänster som fortfarande orkar bli arg, orkar skratta. Som orkar kämpa med socialismen, till och med socialdemokratin. Som envist sitter där i tevesofforna, med sitt galna hår och sina skogsarbetarskjortor, som en påminnelse och motvikt i den slimmade mediavärlden. Som vågar blanda det politiska med det personliga, det triviala, och får det att hänga ihop.

”Under de antipolitiska årtiondena flydde jag till slut rakt in i politiken”, läser jag som ett slags programförklaring, eller kanske helt enkelt förklaring. ”Men jag tog i hemlighet poesin med mig dit.”

Och dagarna är som små sekler samlar texter från flera decennier. Den snuddar ideligen vid hela samtidshistorien, ”den stora historien”, krigen, demonstrationerna, morden, men ankrar fast den i ”den lilla”, i vardagen utanför löpsedlarna.

Sommaren 2001: En svarthuvad aktivist,
omgiven av tio fotografer.
Tjugotusen fredliga demonstranter,
omringade av mediernas tystnad.

Positionen är ofta den av den som iakttar, lyssnar. Som fångar upp uttryck och referensramar – som när lodjur har setts i byn i Dalarna och Greider ger sig ut och spanar: ”Spåren i snön / ska vara / snusdosestora.” – men också helt grundläggande upplevelser, som taxichauffören som mött så mycket vardagsrasism att det äter upp honom inifrån:

Han säger: förut tänkte jag inte
på de här sakerna, nu tänker jag hela tiden på det.
Jag tänker på poliserna som inte brydde sig
när jag bad dem göra något.
Jag tänker på att människor är så här
och jag visste det inte förut.

Orden är ofta enkla. Inte av det slag som döljer verkligheten, utan de sparsmakade, avskalade som förhöjer den bara en smula, lyfter fram de små detaljerna, synliggör. Vardagens hela brutalitet eller dess magi.

Hörde om en utter i älven
på isen
vid det svarta vattnet.

Jag tänker på det hela eftermiddan.

Det är som om själva ordet utter
bidrar till mångfalden
i mitt huvud.

Jag vet inte om allt det här gör Greider till en viktig poet. Jag är säker på det gör honom till en viktig människa. En bland alla, och det är ju just det hans dikter har blick för.