Recension

: Tropiska fiskar
Tropiska fiskar Doreen Baingana
2013
Tranan
8/10

Småskaligt och starkt om uppväxt och identitet

Uganda är väl mest känt som landet där Idi Amin var envåldshärskare mellan 1971 och 1979, i en militärregim som blev allt mer grotesk och våldsam. Landet har egentligen aldrig styrts av demokratiska regeringar – nuvarande härskare har suttit vid makten sedan 1986 och leder landets enda parti, National Resistance Movement (vad de gör motstånd mot kan man ju undra när de själva har makten och inga andra partier tillåts). I norra delen av landet finns dock Herrens motståndsarmé, en terrorgrupp som på kristen grund varit inblandad i flertalet konflikter i regionen samt blivit kända för att tvångsrekrytera barnsoldater och massakrera civila. Dessutom är Uganda hårt drabbat av AIDS.

Det är alltså inte landet med den mest harmoniska historian i världen vi talar om här. Men den första ugandiska romanen jag läser, Doreen Bainganas Tropiska fiskar, är ingen episk skildring av dessa hemskheter. Istället berättar den i småskalig novellform om tre systrar och deras tillvaro, där varje berättelse går att läsa för sig men också tillsammans nästan bildar en roman.

Det är egentligen inte en bok som handlar särskilt mycket om Uganda, dess berättelser är istället allmängiltiga. De handlar om att växa upp och förstå saker om föräldrar, syskon, förhållanden, sex. Eller bara konfronteras med dem. Men platsen, landet, finns där också hela tiden, och i förbifarten är det som om Baingana inte bara skildrar Christines och hennes systrars sökande efter identitet, utan också landets. Vilka är det ugandiska folket, med sina olika språk, sina städer och sina byar (alla har släktingar i ”byarna”, dit man åker för familjesammankomster och och lever det traditionella liv man förkastat i städerna), sina olika etniska grupper och spänningar, orsakade inte minst av de koloniala härskare som ritat landets kartor.

Detta ställs på sin spets inte minst när Christine i en av novellerna åker till USA. Där är hon plötsligt annorlunda, och hänvisas till identifikation med sitt nationella ursprung på ett sätt som gör att hon tvingas fundera över vad det egentligen innebär. Hon hänger med landsmän och diskuterar hemlandet, dit alla är säkra på att de en gång ska återvända, även om tidpunkten är ytterst ospecifierad. När hon möter amerikaner frågar de alltid varifrån hon kommer och hon svarar ”Afrika”. (Hon slutar ganska snabbt att säga ”Uganda”, eftersom hon ”inte får betalt för att ge geografilektioner”).

Men mönster finns ju också i USA, i så hög grad att Christine känner det som om hon blir barn igen och mäste lära om allting. Hur man hälsar på människor, vad man pratar om, hur man klär sig (i USA klär man inte upp utan ner sig när man går ut på barer, till exempel). När hon senare återvänder tll Uganda tvingas hon lära om igen, konfronteras med det hon längtat till och det hon glömt.

Novellerna i Tropiska fiskar är av olika karaktär. Den första, där Christine som liten i hemlighet smyger in i sina föräldrars sovrum och förundras över sin mors smycken, är mystisk, suggestiv, och fångar barndomens mytologiska blick på livet där ting laddas med magisk kraft och små händelser får stor betydelse. Några av novellerna tar upp systrarnas tillvaro på internatskolor där en av dem blir frälst och en annan funderar över magi och kärlek.

Den starkaste novellen är enligt mitt tycke den som heter ”Ett tackbrev” och berättas av Christines storasyster Rosa. Hon skriver till sin förre pojkvän David, mannen som gav henne den sjukdom hon snart ska dö i. Brevet beskriver det kroppsliga förfall som AIDS ger upphov till: tröttheten, såren, blickarna från tidigare vänner som inte längre hälsar på gatan. Men också den sorglösa, lättsinniga tillvaro som var dess upphov: de unga människorna som levde, festade, drömde, och som därför blev sjuka. Jag tänker på Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar när jag läser, för det känns som samma berättelse, bara på en annan plats och i en annan tid. Inte minst där blir det så tydligt att människor trots allt är mer lika än olika varandra, världen över.

Alice Thorburn

Publicerad: 2013-09-08 00:00 / Uppdaterad: 2013-09-06 11:44

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5378

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?