Petra Mölstads debutdiktsamling börjar med konventionen och slutar i skogen. Däremellan avtecknas ett kaos av normer införda genom språkligt sly, även kallat brus. Bruset är kanske den moderna poetens största dilemma. Det kan vara källa till oändlig poetisk inspiration, samtidigt som det är omöjligt att undvika. En ström av mer eller mindre relevant information förs ständigt in i oss; någon liten del av det är medvetet medan en betydligt större del, tänker jag mig, kommer till oss genom det undermedvetna. Med detta undermedvetna följer normerna och miljontals underförstådda sätt att agera, tala, älska, klä sig etc.

Precis som många andra samtida poeter, verkar Petra Mölstad vilja samla kommunikativt slagg och gestalta vad det gör och hur det kommer till människor, hur det syns i våra ansikten och på våra kroppar – detta överflöd av ord som i bästa fall landar på utsidan. För att lämnas opåverkad krävs motstånd, integritet. På ett ställe skriver Mölstad:

de vet att de måste viska och inte svälja krita
för att gömma saker under tröjan är det viktigaste vi gjort

Återkommande teman förutom normer är biologin, kroppen, sexualitet och performativitet. Formen växlar från korta, fragmentariska rader med enstaka ord till dikter där orden sprids över sidorna för att övergå till längre prosaliknande (dock fortfarande fragmentariska) strofer mot slutet av samlingen. Petra Mölstad skriver kantigt i den meningen att hon sällan mjukar upp lyriken med rytm och musikalitet. I stället förs ord och uttryck in från alla möjliga håll, bilder byts av bilder, tappar snabbt sina sammanhang. När hon väl stannar på en plats, upprepar sig och låter mig vara kvar där blir jag sorgset lycklig och tycker mig se ett självlysande motstånd:

renar vätskeomlopp med mer vätska

i handen en spetälsk vän

i handen

i handen en tyst yxa

Mölstads lyrik för ibland tankarna till poeter som Anna Hallberg och Katarina Frostenson, men också bitvis till Magnus Carlbrings samling Hord som kom i slutet av förra året. Här finns samma pluralism, samma vilja att förvrida den mumlande omvärlden för att plötsligt skifta till svartaste allvar. Ett sätt att sammanföra svammel till sin egen ljudande snäcka. I INFÖRSEL är det är dock inte helt lätt att upptäcka vad som håller ihop allt. Gränsen är fin mellan att bara göra språkligt våld och att hitta något att fästa våldet mot. Mölstad verkar inte helt ha gjort det, eller så är det just där hennes motstånd ligger. I att inte låta sig inordnas.