Hord är diktsamlingen som har gått som julkalender hos kulturmagasinet Rymden under hela december. Varje dag har ett stycke videodikt portionerats ut för besökarna att lyssna och titta på. Det har varit just så långa sekvenser som en poetisk audiovisuell julkalender kräver bakom en lucka. Något att samla på sig för att bygga en helhet, eller att stanna till vid i de enskilda luckorna och nöja sig med glimten.
På julafton släpptes Hord i fullformat som e-bok, för att senare komma i tryckt version. Jag är inte säker på vad jag hade förväntat mig, men som bok är Hord något helt annat än den ofta ömsinta, fragmentariska poesi som kalendern bjöd på. Här har vi en monstruös dikt som väller fram över sidorna, eller snarare skärmen, eftersom jag läser den som e-bok på datorn (nej, jag äger ingen läsplatta). En kompakt textmassa, en ljudande röst utan andningspaus som inte tar slut när jag klickar ner filen, utan fortsätter att leva och orda ihop sig med röster även utanför dikten. Om det varit en vanlig tryckt, tyst bok hade jag haft större chans att värja mig, tänker jag under läsningen. En möjlighet att stänga in den mellan pärmarna.
Kanske finns det en tanke med att Hord först har lästs högt innan den släpps för läsarna, kanske är det helt enkelt inte meningen att den ska stängas in? ”Hord söker en versrytm för tjugohundratalet” står det på FEL förlags webbsida. Och möjligen är det just rytm och röst som gör att den går att läsa utan att drunkna. Jag famlar mig fram i detta flöde av ofta konkreta eller begreppsmättade samtidsbilder som snabbt byts ut mot nya. Här finns en förkärlek till det skruvade och surrealistiska:
soluppgången är en sjungande imperialist i ett sluttande plan medan en näve motdepressiva getter strös ut på det vita fältet tills ingenting längre kan tindra ingenting kan störta ur sorgen
och
omutliga ikeakartonger fylls av ren idioti och nedkratsade rester av brända ansiktsproteser glaciärklättrarna hamnade mellan den klimatneutrala blygdens blödande stålgolv
jagets persienner vinklas in i hjärtat och radiumhemmet slutet sin framdrömda sanning kring bitringen som solvåg på solvåg slukar som den fint redda människosoppan
Till exempel. Liknande, till synes absurda bilder, återkommer hela tiden, sida efter sida, rad efter rad i Hord. Jag sköljs av ett slags surrealistiskt samtidseko som inte tystnar. Texten gör nedslag, rör sig mellan vitt skilda områden och verkligheter. Det fortsätter och fortsätter, blir bara värre och värre. Det är en språkflod som på många sätt påminner om allt det som finns runt mig när jag går ut, när jag kommunicerar. Paradoxerna, ledan, hysterin. Hord är som reklampelarna, löpsedlarna, arbetsinstruktionerna, twitter, facebook… En malande hord av röster som vi stänger av när den blir för mycket.
Men. Det finns mer. Bland allt detta skruvade hittar jag annat. Jag hittar självlysande vackert allvar som griper tag:
att vakna mitt i sin dödsnatt och återupptäcka fjärilsoroljuset akutens blåklädda altargång sluts och en hand täcker ett nyss uppskrämt ansikte
[...]
älska varandra för evigt inuti koronan av förlåtelse och kyssar tills stunden vid det lakanskalla kommer: handen ett litet ägg varje undersökt barnkropp påvisar samma brist: ingen har lyft den och smekt ansiktets yta och lagt håret kärleksfullt tillrätta
Eller detta:
det omänskliga är det enda man kan kalla mänskligt
Vid något tillfälle konstateras det så i texten att ”livet är kitsch”. Och kanske är det där som Magnus Carlbrings projekt med Hord finns – att måla upp denna språkliga kitsch som ligger i skikt över oss. Få oss att förstå att när vi tittar noga är surrealismen verklighet. Det ÄR en märkligt avmätt och absurd tid vi lever i. Där allt sker parallellt och språk och uttryck dundrar in i varandra för att bilda det ordmonster som Hord är på ytan. Men där under finns allvaret, ömheten och sorgerna. Det krävs bara lite ansträngning för att hitta dem.
Publicerad: 2013-01-09 00:00 / Uppdaterad: 2013-02-11 09:47
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).