Det är lite dubbelt, att fundera över en egen liten trädgård och så ramla in i Marie och Gustav Mandelmanns tjusiga Självhushållning på Djupadal. Det här är ju ingen trädgårdsbok egentligen. Djupadal är en hel, ekologiskt driven gård, sextio hektar med odlingar av olika slag, med fruktträd, grönsaker, åkrar, enorma växthus, kor, grisar, höns, ankor, bin, kafé och gårdsförsäljning. Plötsligt känns en vanlig villaträdgård minimal.

Och ändå inte. Det finns en helhetssyn här som är möjlig att bära med sig också i det lilla. Kretsloppstanken, förstås, och alla olika livsformer som samarbetar eller som man använder sig av för att få ut det man vill av jorden på ett sätt som också är långsiktigt hållbart. Jo, jag är lite avundsjuk på familjen Mandelmann, som kan låta delar av ogräs- och insektsbekämpning, gödsling och annat jordarbete skötas av hönsen och grisarna. Men jag kan åtminstone tänka på att inte köpa betat frö, fröer som är behandlade för att ta livet av mikroorganismer omkring sig.

Dessutom finns det väl ett egenvärde i att fundera över hur maten på vår tallrik egentligen produceras, eller borde produceras. För att inte tala om att ett och annat som förekommer i boken har blivit så trendigt att det åtminstone kan vara kul att se vad det där folk skryter med i fikarummet egentligen handlar om.

I Självhushållning på Djupadal får vi följa familjen Mandelmanns arbete på gården under ett år, från senhösten fram till tidig höst. De delar nämligen in året i åtta årstider, beroende på vad som finns att göra på gården. Och det är på hösten det börjar, menar de, det är då jord och växter måste börja förberedas för allt som ska börja gro efter vintern.

Självklart går det inte att samla all kunskap som behövs för att driva en hel gård i en enda bok – och det är kanske inte heller meningen att man med boken i näven ska bege sig ut och slakta får helt från scratch – men här ryms förvånansvärt mycket. Mandelmanns odlar och sköter djur, klipper får, hanterar ved och virke, blandar huslera, samlar in honung, bakar, brygger öl, underhåller redskap, gör egen ost, smör, yoghurt, assisterar vid förlossningar, samlar in mat till ”allemansrätter”, slaktar och styckar, stoppar korv, tar vara på vatten och vind – allt man behöver för att vara självförsörjande, med andra ord.

Jag hade gärna fått även en inblick i gårdens ekonomi. Vad kan ett sådant här ställe egentligen omsätta? Hur får man det att gå ihop? Hur viktig är gårdsförsäljning och liknande? Alltsammans måste ju vara ett gigantiskt företag.

Ändå har Marie och Gustav Mandelmann byggt upp alltihop. På bokens allra första sidor berättar de om hur det hela startade med en dröm om landet och om att bli självförsörjande, men jag skulle gärna velat veta mer om vägen dit. Vilka var stegen på vägen mot Djupadals hela sextio hektar och vad som uppenbarligen är en heltidssysselsättning för hela familjen? Var börjar man? Vad skulle kunna vara ”don’t quit your day job”-varianten, om det nu finns en sådan?

Själva boken Självhushållning på Djupadal är också ett familjeprojekt. Marie och Gustav har skrivit texten, Marie har tagit de flesta fotografierna och dottern Tora har gjort fantastiskt fina teckningar, bland annat. Det gör boken till en ovanligt välfungerande helhet, där bilderna hela tiden tillför både information och skönhet, bildtexterna bidrar och texten flyter på ett sätt som är ovanligt för en fackbok med många avslutade texter och små faktarutor här och där.

Slutligen kan man nog säga att boken ingår också i en annan typ av helhet, där Självhushållning på Djupadal verkligen skapar ett intresse för att se gården på riktigt, och ett besök på gården säkerligen gör en sugen på att läsa mer. Finns här en röd tråd av ”Gröna vågen”-vibbar (fast Mandelmanns inte riktigt hör till den generationen, om man nu ska se det så) så finns också ett lika tydligt inslag av självförverkligande och entreprenörskap, ett legitimt behov av att också få ekonomisk hållbarhet. I nuläget lägger vi i konsumentledet mindre del av våra resurser på mat än människor någonsin gjort tidigare. (Det tror jag att jag läst i Michael Pollans Till matens försvar.) Att få människor att inse att vi måste lägga mer om vi ska kunna få mat producerad på rimliga, hållbara villkor är förstås en förutsättning för att kunna producera sådan mat.