Recension

: Lika delar liv och luft
Lika delar liv och luft Sara Jungersten
2013
Schildts & Söderströms
7/10

Om vad som värderas och har betydelse

Utgiven 2013
ISBN 9789515231222
Sidor 244

Om författaren

Sara Jungersten (f. 1976) är uppvuxen i Kronoby. Hon har studerat pedagogik, utvecklingspsykologi och journalistik. Hon har också gått skrivarkursen Litterärt skapande vid Åbo Akademi. Idag bor hon i Vasa där hon kombinerar rollen som frilansjournalist med hemmamammans.

Sök efter boken

Mira har tagit sig bort från landsbygden och den grova dialekten. Hon har gift sig med en man, framgångsrik, liksom lyxig, och har ett inredningstidningshus. Hon sitter inte i snabbköpskassan längre och dricker inte öl i plastmugg. Istället ägnar hon dagarna åt att vara smal och snygg.

Sedan blir hon gravid. Minnen från förr dyker upp. Liksom en otrohetsaffär. Och helt plötsligt måste Mira fly fältet. Hem till föräldrarna, till den österbottniska håla där hon växt upp. Där hon känner alla, där alla som inte är totalt misslyckade skaffat barn tidigt och går på doftljussäljningsparties hemma hos varandra. Till en värld som är mycket mindre än den Mira vant sig vid.

Lika delar liv och luft skulle kunna placeras i facket feministisk frigörelselitteratur, typ. Om den inte känts så ofeministisk. Om det inte känts som att den var den där hej-nu-är-jag-stark-och-jag-vet-vad-jag-behöver. Om den inte var liksom mer problematisk eller problematiserande.

Jo, jag gillar feministiska frigörelseberättelser. Det är kanske en favorit. Men jag kan också tänka att det (1), kan bli för mesigt (typ att tjejen/kvinnan som ska genomgå den där emancipationsprocessen, får en liten bit, men att det ändå stannar inom ramarna för en patriarkal ordning) eller (2), att det blir för enkelt (typ blir för Pippi Långstrump-individualistiskt, att det bara blir en berättelse om de starka som aldrig tvivlar, och att de andra utesluts ur handlingen och får skylla sig själva). Lika delar liv och luft är inte riktigt så. Först blir jag irriterad på romanen. På Mira som saknar personlighet, är så himla kuvad, så anorektisk, så grå och ointressant.

Men efter ett tag inser jag att det som Sara Jungersten gör är just att ge Mira en röst och en möjlighet. Den känsla av att vara fångad och instängd överallt, i alla kvinnoroller hon hamnat i (under uppväxten på landsorten såväl som i det superlyxiga vuxenlivet). Hon är mer komplicerad än vad texten först ger sken av. Mira kämpar för att komma bort, hela tiden, för att få ett liv som räknas – men de enda synliga alternativen är de som ger henne ännu mindre värde, tvingar in henne i en ännu snävare roll där allt mer måste anpassas för att duga.

Det är en berättelse som kombinerar klassaspekter med feminism. Skammen över sin lägre klassbakgrund inför maken och svärföräldrarna. Skammen över lågklasskroppen – den som syns på fotona som Mira aldrig visar, som hon bantat bort, för att få tillgång till en annan värld.

När Mira kommer tillbaka till uppväxtorten är det inte (bara) en familjegrej som hon måste reda ut, det är en struktur. Eller flera. Eller, nej, det handlar inte om att reda ut, inte heller riktigt om att försonas – för jag kan aldrig riktigt peka på var försoningen äger rum (även om det finns en hel del drag av försoning i texten, fast mer underliggande).

Det jag fascineras av är hur Jungersten lyckas göra det mesta subtilt och aldrig helt tydligt (för även när jag ibland får en känsla av att det är väldigt tydligt så inser jag efter ett tag att vad som egentligen står på sidorna är det helt motsatta – eller?). Det blir aldrig riktigt dömande. Och det komplicerade och problematiska får vara komplicerat och problematiskt. Och ett plus för att romanen utspelar sig i ett svensktalande Finland, vilket jag upplever som ganska uppfriskande. Faktiskt.

Visst blir det ibland förutsägbart. Visst vet jag redan från början hur det kommer sluta, typ. Men det gör inte så mycket, för allt växer, romanen växer. Och även om berättarstrukturen inte alltid är klockren så fortsätter växandet även efter läsningen, när frågorna som väcks i texten bara blir fler och fler och mer komplexa.

Jag vet inte om Lika delar liv och luft är tänkt att läsas såhär, eller kanske istället som en ”opolitisk” psykologisk skildring. Men jag tänker att den funkar bättre i min läsning. Då är det bra.

Anna Nygren

Publicerad: 2013-07-12 00:00 / Uppdaterad: 2013-07-11 18:34

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5299

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?