Det har länge varit ont om roliga böcker för barn som har knäckt läskoden men tycker det är jobbigt att läsa. De böcker som har funnits har varit fantasilösa, inriktade på fem- sexåringar och svårt könsstereotypa.

Det är därför fantastiskt bra att Sagolikt Bokförlag ger ut en lättläst bok som riktar in sig på lite äldre barn, 9-13 år står det på omslaget. Fotboll och fantasy som tema är också bra om man siktar på lässvaga pojkar.

Men redan på första sidan i En boll begraven blir jag misstänksam. Här presenteras Patrik som är galen i fotboll och vi läser:

Om han vore tvungen att välja mellan att äta frukost eller spela fotboll så skulle han lätt välja fotbollen.

Jaha? Gillar barn att äta frukost, det var en nyhet för mig.

Nu kan man tänka sig att läsaren inte fastnar där, men kanske fastnar de någon sida senare när det står att Patrik sitter på avbytarbänken, redo att hoppa in:

Han har övat alla uppställningar i huvudet. Han är säker på att han klarar alla.

Hmm? Vad syftar ”uppställningar” på här?

Och så läser vi:

De andra i laget hoppas att han aldrig kommer att behövas på planen.

Vi får ingen förklaring till varför de andra skulle vara så taskiga mot Patrik. Är han världens sämsta fotbollsspelare? Är han en elak människa? Varför är han uttagen att sitta på avbytarbänken om ingen vill att han skall spela?

Tio sidor in i boken kommer det som slutligen övertygar mig att författaren Anette Skåhlberg inte kan mycket om fotboll:

Motståndarlaget gör 2 lika men Patriks lag är snabba på returen och gör mål de också.

Uttrycket ”2 lika” är klumpigt och används aldrig om sportresultat, man skriver 2-2. Och om man skall använda ordet ”retur” i fotbollssammanhang så kan man skriva ”målvakten lämnade/gav en retur” (när målvakten räddar bollen men inte får undan den). Men att säga att ett lag är ”snabba på returen” är helt obegripligt. Det betyder ingenting.

Efter detta så försvinner bollen ner i ett hål och Patrik åker ner i underjorden. Där blir han tillfångatagen av underliga väsen som tar hans röst ifrån honom och bara släpper upp honom till ytan igen om han kommer ner med fotbollslaget och spelar en match.

Vilka krav kan man ställa på en ”läsa lätt”-bok?

Språket ska vara lätt och konventionellt. Här fungerar boken bra.

Handlingen ska vara handlingsdriven snarare än karaktärsdriven (LasseMaja-böckerna är ett typexempel). Här fungerar boken bra inledningsvis, men i underjorden blir det väldigt mycket beskrivningar och lite händer.

Handlingsmönstret måste vara konventionellt så att läsaren, utifrån berättelsen, kan gissa ”vad det står”. Här funkar det sådär, kanske främst för att författaren inte vet något om fotboll och för att man aldrig förstår vilka regler som gäller för livet i underjorden. Men kanske också för att Patrik är allt annat än en superhjälte. Han är velig och styr inte över sitt eget liv. Vart är vi på väg?

Det allra underligaste i En boll begraven – och jag kan inte förstå det annat än ett svårt brott mot hur det borde vara – är att boken inte har något slut. Den slutar mitt i handlingen. Patrik har samlat ihop ett lag och ska tillbaka ner i underjorden och spela fotboll och få tillbaka sin röst. Och så slutar det med tre punkter ”…”

Hur är det möjligt att skriva en ”läsa lätt”-bok som inte har något slut? Där man måste vänta på nästa bok för att få reda på hur det gick?

Sagolikt Bokförlag har slarvat bort en fin chans. Författaren skriver om ett ämne hon inte behärskar, handlingen skjuter inte riktigt fart och boken tar slut ”mitt i …