Jag har faktiskt inte sett filmen Precious innan jag läser romanen den bygger på, men jag ser den nästan sekunden efter att jag slagit ihop boken. Inte bara för att den ska vara bra och jag har haft den liggande ett tag, utan framför allt för att jag är så nyfiken på hur i helskotta man gestaltar den här fullkomligt brutala, men samtidigt poetiska berättelsen på film.

Clarieece Precious Jones är tolv år första gången hon föder sin pappas barn. Hennes mamma, som utnyttjar henne både sexuellt och som hushållsslav och misshandlar henne, lämnar barnet hos sin egen mamma, men fortsätter inkassera socialbidrag för både dotter och dotterdotter.

Vid sexton är den tysta, överviktiga Precious gravid igen – återigen med sin far – och tvingas sluta skolan. En enda lärare, som ser något hos henne, lägger ett gott ord som får in henne på en alternativ skola. En andra chans.

Jämfört med romanen måste jag säga att filmen slätar över. Gör Precious och hennes förfärliga mamma lite mer oproblematiska, eländet lite mindre påtagligt, mer marginellt. Är mindre mörk, men också faktiskt mindre kraftfull.

För även om Gabourey Sidibe gör ett gripande porträtt av en taggig, sluten tonåring som fått gå igenom nästan ofattbara saker, ger Sapphire henne röst. Romanen berättas av Precious, och det är något fundamentalt annorlunda mot att bara se henne utifrån, på film. Texten är kampen för ett språk, för att kunna berätta om sitt liv och sina drömmar, för att sakta vidga sina vyer.

I den lilla klassen för analfabeter pushar läraren Miss Rain Precious och de andra tjejerna (de flesta med liknande bakgrund) att skriva om sina tankar och erfarenheter. (På så sätt kan man räkna in Precious i en genre av berättelser om lärare som gör skillnad.) Det är inte viktigt att allt blir korrekt. Det viktiga är att försöka uttrycka det man vill och behöver uttrycka.

När tiden är slut kommer Miss Rain fram till mig och ber mig läsa upp vad jag skrivit. Jag säger ”Tänker på Lilla Mongot”.
Miss Rain skriver under det jag skrivit med blyertspenna:
tanrk li Mngt
(Tänker på Lilla Mongot)
Sen skriver hon:
Vem är Lilla Mongot?

Att bit för bit sätta ord på sina upplevelser och bli lyssnad på förändrar människor. Det förändrar Precious och de andra. Det kan inte hjälpas om det låter lite snusförnuftigt och äppelkindat, men det här är verkligen en roman som borde sättas i händerna på varenda lärare och socialarbetare. Inte bara för att den är ett argument för en verklighetsnära, kommunikationsbaserad läs- och skrivpedagogik utan kanske allra mest för att den där kaxiga, truliga, tysta ungen i hörnet, som alltid ställer till problem eller som är så bra på att försvinna in i tapeterna har en berättelse. Har skäl. Är en person.

”Socialrealist” kallar sig Sapphire i en intervju jag läser. Det är definitivt en sida av saken. En politisk sida – det här är USA som U-land. Ett land där en människa som råkar ha oturen att födas i fel kvarter, av fel människor är nästintill fullkomligt skyddslös.

Poeten Sapphire är en annan sida, fast nog hänger de ihop. Precious berättelse är rakt på sak, avskalad, betydelseladdad. Precious värld i romanens början är trång och brutal. Hennes världsbild och åsikter är därefter. Men det finns också en mörk, mörk humor i Precious osentimentala blick, men samtidigt begränsade synfält. Som att hon döpt sitt inavlade första barn, en liten flicka med ”Downs Syndor”, till Lilla Mongot (”låter spanskt va?”), och ingen i hennes omgivning tycks ha protesterat. Det är så hjärtslitande befängt.

Att det går att ha det så i ett av världens rikaste länder.