Hundratusentals sidor med transkriberade samtal mellan tyska krigsfångar avlyssnade i brittisk och amerikansk fångenskap vid olika tidpunkter under andra världskriget. Det är detta Klondike av källmaterial som mer eller mindre av en tillfällighet hamnade i händerna på historikern Sönke Neitzel efter att ha samlat damm i brittiska och amerikanska riksarkiv i över ett halvt sekel. Soldater är resultatet av Neitzels drygt treåriga samarbete med socialpsykologen Harald Welzer, där historieforskaren och beteendevetaren tillsammans tolkar och analyserar sitt ovanliga källmaterial och presenterar en hel del överraskande fynd.

Vad innehåller då källmaterialet? Vad brukar samtal sysslolösa och uttråkade män emellan innehålla? Män med gemensam yrkesbakgrund och likartade erfarenheter dessutom? Tja, det vanliga: rövarhistorier och trivialiteter, nördiga jobbdiskussioner och snusk, det senaste inom modern teknik, kärlek, drömmar – både löjliga och storslagna – en hel del skitsnack förstås. Ändå lär även den mest cyniske läsaren höja på ögonbrynen när hen upptäcker att den där lilla trivialiteten var en sporadisk avrättning, den pikanta historien handlade om en gruppvåldtäkt, att kärlekens pris var en matranson, att den där löjliga drömmen gick ut på att få skjuta en människa med en kulspruta från nära håll.

Soldater är ett försök att förstå hur alla dessa människor kände inför, rättfärdigade och resonerade kring allt det våld som pågick omkring dem och som de själva utövade. Källmaterialets art tillåter oss att öppna en tidskapsel och ta del av ett tvärsnitt av tiden, utan tillrättaläggningar, efterklokhet eller efterhandskonstruktioner.

Neitzel bidrar med ett historiskt perspektiv, ett fridyk i 30- och 40-talet. En komplex och nyanserad bild av dåtidens tyska samhälles vardagshistoria målas upp i syfte att rekonstruera de historiska och samhälleliga referensramar som de avlyssnade människorna befann sig inom. Welzer, beväpnad med sina beteendevetenskapliga verktyg, mejslar å sin sida fram de sociopsykologiska referensramarna. Författarna lyckas sammanväva de båda perspektiven på ett otvunget sätt. Kanske då inte bara tack vare sin skicklighet, utan snarare på grund av att deras förklaringsmodeller båda delar samma humanistiska ursprung. De strävar efter att betrakta soldaternas agerande ur en icke-normativ synvinkel, att se situationen eller handlingen så som den var upplevd, inte som den ter sig för oss och nu. Moral är inget absolut begrepp, konstaterar författarna och det finns väl knappast någon värd att lyssna på som kan opponera sig emot ett sådant påstående. Det nationalsocialistiska samhället var inte omoraliskt, utvecklar författarna tesen, det hade en bara annan moral. Vår allmänna samtidsnormativa och populärhistoriska bild av det förgångna börjar vackla när den möter modern historievetenskap.

Sin något stela vetenskapliga framtoning till trots har Soldater helt klart ett underhållningsvärde, och inte bara för dem som råkar tända på skildringar av våld och dödande i sin sommarläsning. Det fanns gott om anmärkningsvärda passager intill vilka jag så småningom började sätta utropstecken i marginalen. Passager som punkterar samtidens bild av dåtiden, och i och med det – även samtidens bild av sig själv. Ta bara som exempel ett påstående om att ”…förintelseapparaten sköttes av ett representativt tvärsnitt av den tyska befolkningen…” och inte en liten procent perversa psykopater och själsliga krymplingar. Eller en sådan observation som att högre utbildning inte verkar ha haft en humaniserande effekt på dess bärare, snarare tvärtom. Eller soldaternas berättelser som motsäger den allmänna uppfattningen om att kriget nötte ut den individuella moralen och brutaliserade den i grunden normala soldatmänniskan: nej, soldatmänniskan visade sig vara fullt kapabel att utföra sina första övergrepp redan under krigets inledande strider.

Trots att Soldater står sig på samma bokhylla som till exempel Peter Englunds Stridens skönhet och sorg: första världskriget i 212 korta kapitel eller Tystnadens historia och andra essäer kan jag inte låta bli att undra hur resultatet skulle te sig om källmaterialet hade hamnat hos Englund istället. Tyskarnas bearbetning av materialet är utan tvekan effektivt, fruktgivande och oerhört intressant, men jag saknar Englunds poetiska sinne i detta sammanhang. Men jämförelsen är kanske orättvis. Det bör tilläggas att just det faktum att två tyskar står för författarskapet ger läsningen en annan dimension. Läsaren slipper moralkakor ur en anglo-amerikansk skrivfåtölj, eller politiskt korrekta efterklokheter från ett mer neutralt håll. På ett sätt känns boken som en form av bekännelse och det är den också, som en del i kontexten för vad tyskarna kallar vergangenheitsbewältigung, en bearbetning av det förflutna, en långt gången diskussion som få icke-tyskar är medvetna om.

Bokens konstaterande, ibland nästan skrämmande neutrala, akademiska ton, när kvantifierade fakta gång på gång illustreras med hjälp av utdrag ur avlyssningsprotokoll med efterföljande kvalitativ tolkning, kan upplevas som aningen mekanisk. Stram och saklig, Soldater är dock en djupt medmänsklig bok och dess humanism har en välgörande effekt. Den smittar av sig och gör en ödmjuk. Men det är inte utan att jag, när jag hör de tyska soldaternas historier eka från boksidorna, ibland kommer på mig själv med att vara smånöjd över att en olycklig del av deras kollegor fann sig själva i en annan typ av fångläger på andra sidan av det som kom att bli ”järnridån”. Jag är inte mer än människa.