Recension

: När duvorna försvann
När duvorna försvann Sofi Oksanen
2013
Albert Bonniers Förlag
8/10

Flexibilitetens övre gräns

Utgiven 2013
ISBN 978910127107
Sidor 364
Orginaltitel Kun kyyhkysetkatosivat
Översättare Janina Orlov
Först utgiven 2012

Om författaren

Sofi Oksanen är född 1977. Hon har finsk pappa och estnisk mamma och är uppvuxen i Jyväskylä, Finland. Oksanen bor för närvarande i Helsingfors, där hon tidigare studerat dramaturgi vid Teaterhögskolan. Hennes debutroman Stalins kossor utkom 2003, och sitt stora genombrott fick hon med romanen Utrensning 2008. För den tilldelades hon bland annat Finlands största litterära pris Finlandia-priset, samt Nordiska rådets litteraturpris.

Sök efter boken

”Vi söker dig som är flexibel, snabbt kan anpassa dig till en föränderlig omvärld och ser möjligheter där andra ser problem.” För alla som någon gång läst en arbetsannons verkar just förmågan att snabbt kunna förhålla sig till förändringar vara den mest eftersträvande egenskapen en människa kan ha. Att inte kunna anpassa sig, ja det är ju vad Neanderthalarna inte kunde och se vad som hände med dem. Nej, att det skulle finnas någon övre gräns för flexibiliteten kan man knappast skönja om man läser DN:s jobb-bilaga. Läser man däremot Sofi Oksanens När duvorna försvann är det inte det värdemässigt positiva ”flexibel” man tänker på utan snarare det negativt laddade ”vända kappan efter vinden”, även om fenomenet som beskrivs egentligen är detsamma. Romanens centralperson har nämligen exakt de egenskaper som de nuvarande arbetsgivarna så hett eftertraktar.

Oksanen är med sin fjärde roman än en gång tillbaka i det under andra världskriget så föränderliga Estland. Ett land som under en period på fem år gick från att ha varit en självständig nation till att först bli ockuperat av Sovjetunionen, därefter bli ockuperat av Nazityskland, och sedan slutligen återigen bli ockuperat av Sovjetunionen. Det är under denna tid som kärnan av händelserna utspelas medan dess eftervärkningar ligger tjugo år senare i tiden, i sextiotalets Estland som då är en sovjetisk delrepublik. Den finländska litteraturens nu mest lysande stjärna har som ingen annan författare belyst just det estniska nationaltraumat och denna gång går hon direkt mot frågan om lojaliteter och svek.

Av romanens tre huvudpersoner är Edgar den vindflöjel som efter bästa förmåga tjänar den rådande ordningen. Han anpassar hela sitt jag för att inte bara passa in, utan också för att bli någon. Och varken ideologi, namn eller personhistoria tillåts stå i vägen. Hans direkta motsats är kusinen Roland som naglar sig fast vid drömmen om det fria Estland och inte låter omvärldens förändringar påverka hans inställning. Mitt emellan dem står Judith, Edgars hustru i ett kärlekslöst förhållande, som under kriget upplevt den äkta kärleken med en tysk SS-officer.

Edgar är tveklöst den person som tar störst utrymme, men som romanperson är han opersonlig och hal och hans endimensionella drivkraft påminner faktiskt en del om Bret Easton Ellis skapelse Patrick Batesman. Att göra honom så tom kan dock inte vara annat än ett medvetet val, och han blir trots allt en effektiv romanperson där han tassar runt i lägenheten och försöker undvika att irritera sin alkoholiserade fru. Detta inte på grund av kärlek eller ens medkänsla, utan för att få arbetsro till det författararbete vars resultat är just det som kommer få honom att bli betydelsefull.

Efter att ha läst, och imponerats av, kritikerfavoriten och prisvinnande Utrensning, är förväntningarna minst sagt högt ställda. Som romanidé tilltalas jag än mer av denna roman som sätter just en skrupelfri opportunist i huvudrollen. När jag även noterar att kapitlen, som alla är daterade med år och plats, även har varsin liten illustration av ett autentiskt frimärke är min lycka gjord. Tyvärr uppfyller inte romanen mina extremt uppskruvade förväntningar. Historien är lite för rörig och personerna lite för avlägsna att den skall nå upp till föregångarens nivåer vad gäller läsvärd historia. Språkligt sett är den dock mer än en jämlike, och Oksanens förmåga att skapa en stämning av otrygghet, illojalitet och förtryck utifrån scener vars detaljrikedom och språkliga finesser är lika klara oavsett om de skildrar krigshandlingar som en grå vardag i en torftig lägenhet, är imponerande.

Att bli slagen av sig själv är ju ändå inte så dåligt, och att föregångaren var en mästerlig roman förtar inte det faktum att detta är en utmärkt sådan. En roman så full av historiska detaljer sätter även fingret på hur just ämnet historia aldrig kan vara helt objektivt utan bara handlar om grader av anpassning.

Oscar Rooth

Publicerad: 2013-05-21 00:00 / Uppdaterad: 2013-05-19 22:09

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5230

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?