När jag var barn var min största skräck inte monster under sängen utan krig, växthuseffekt och miljöförstöring. Det var så ogripbara företeelser som verkade omöjliga att bromsa eller hejda, och jag funderade mycket kring olika skräckscenarion som min generation möjligen skulle behöva kämpa sig igenom. Så småningom lugnade min vilda fantasi ner sig, och jag förstod att det finns möjligheter genom forskning, utveckling och samarbete så att vår negativa påverkan på jorden ska kunna hejdas.

Det som inte växer är döende handlar om Lotte och Henrik, unga och framgångsrika svenskar som är vana vid att kunna kontrollera varje aspekt av sin tillvaro. De har en liten dotter, Molly, och väntar nu sitt andra barn. Denna graviditet är första tecknet på en yta som krackelerar, Lotte drabbas nämligen av en mycket ovanlig och allvarlig komplikation. För att kunna få expertbehandling bestämmer sig familjen att flytta till São Paolo ett tag. De hyr ut sitt hus (dyrt och exklusivt egenritat med fem meters takhöjd vid kusten). Innan avresan ska Henrik bara ordna en sak åt sitt företag genom ett möte i London medan Lotte övervakar flyttfirman hemma och så ska de ses i Brasilien om ett par dagar. Så är deras plan i alla fall.

Men det blir inte riktigt som de tänkt sig, och när jag läser Jesper Weihtz debutroman är jag tillbaka i barndomens vanmakts- och ångestkänslor över att inte kunna förutse eller kontrollera något i tillvaron. Vädret och samhällsordningen vänder sig mot romanens karaktärer; Lotte och Molly hindras från att avresa från Arlanda genom att protesterande miljöaktivister lamslår flygplatsen. De vänder hem till det tomma huset med en snöstorm över sig medan Lotte börjar må allt sämre. Samtidigt tvingas Henrik att ta vägen mellan London och Brasilien genom Sri Lanka. Hans plan kapas av terrorister och den lilla familjen kämpar för sina liv tusentals mil från varandra.

Det låter som en osannolik kedja av händelser, men Weihtz lyckas göra den trovärdig och spännande i denna existentiella thriller. Först läser jag boken jättesnabbt för att få veta hur det går. Sen läser jag vissa delar långsammare för att upptäcka fler nyanser och den samhällskritik som jag snappat upp i media att boken påstås innehålla. Jesper Weithz är vid sidan av sitt arbete som journalist även chefredaktör för klimattidningen Effekt, som sedan 2009 försöker få människor att uppmärksamma växthuseffektens konsekvenser. Romanen i sig använder mer subtila litterära uttryck, och skriver inte sitt budskap med blinkande neonskyltar; det är istället välplacerad vanmakt hos dem som är vana vid makt, högpresterande höginkomsttagare som har råd att blunda och vara osolidariska, tills effekterna drabbar dem själva. Det är krypande obehag som stegras med väl valda detaljer sida vid sida med ironi, som Henriks affärspartners strålande affärsidé att evakuera rika från krisdrabbade områden. Det är det läskigt sannolika i att händelserna i boken faktiskt skulle kunna inträffa var som helst i vår välordnade västvärld.

Jag lyssnade ganska nyligen på Bokhoras bokpodd, avsnitt 8, där Jesper Weihtz pratar lite om sin debutroman. Först hade han tänkt skriva en pjäs om ordningen mellan fattiga och rika genom en händelse i Sri Lanka, men eftersom det inte verkade fungera i pjäsform blev det en roman med lite annan inriktning. Samhällskritik i all ära, men jag kan inte förlika mig med känslan av att författaren lämnar sina karaktärer i sticket och verkar njuta av den terror som drabbar dem. Straffa de arroganta aningslösa överkonsumerande medelklassmänniskorna! När detta nämns i bokpodden fnissar Weihtz lite förtjust erkännande att han ”kanske inte är så snäll mot sina karaktärer”.

Mina östeuropeiska gener med nedärvd hamstrar-instinkt för sämre tider har i alla fall triggats igång. Jag ser med andra ögon på vedförrådet som vi ”myseldar” med, vad bra att kunna värma sitt hus med braskamin egentligen! Nu fattas det bara ett litet förråd av konserver i garaget så kan jag känna mig lite förberedd på eventuella kriser.