Det börjar så bra.

Bunkern är precis lika gastkramande som jag förväntat mig och efter ungefär tjugo sidor, där det fortfarande egentligen inte hänt något läskigt i reell bemärkelse, sätter min säkerhetsinstinkt igång. Den som fick mig att skippa skräckfilmer under hela uppväxten, för att jag var så rädd för bilderna innan jag ens hade sett dem. Jag är expert på att vara mörkrädd nämligen, inbilla mig saker, all smygande skräck funkar så himla bra på mig. Bara hinta det där med att vi har en lampa som fungerar lite när den själv vill, vi har en syster som är blind (eller är hon? Vad ser hon egentligen? Kanske ser hon det som ingen annan kan se?), vi har ett gammalt ruckel till hus ute i skogen, allt det förutsägbara men det funkar så jäkla bra. Efter tjugo sidor funderar jag alltså på att lägga ner, fly nu medan du ännu kan… Men det gör jag förstås inte.

Charlotta är trött på sitt jobb på banken och att pengarna alltid tycks rinna mellan fingrarna på henne. Så när det uppenbaras en möjlighet till extrajobb, att måla och rusta upp en gammal lada som ska användas till scoutläger, tar hon glatt chansen. Arbetskompisen Lisa verkar visserligen lite underlig, och nog är det obehagligt med minkarna som fortfarande dyker upp i gröngräset efter den sedan länge nerlagda minkfarmen. De gamla systrarna som fungerar som arbetsgivare är också lite underliga, är de inte? För att inte tala om skogen, som är så lätt att gå vilse i…

Läs inte på baksidan, är ett råd jag har att ge. Vad fan är det med folk nu för tiden, varför avslöjar de så satans mycket? Är inte vitsen med att läsa att uppleva händelserna själv?

Von Corswant debuterade med Barnflickan 2011. Den fick mycket fina recensioner. Och jag är som sagt till en början ytterst övertygad. Nog vet hon vilka strängar hon ska spela på för att dels få mig att hetsigt läsa vidare, dels göra det svårt för mig att sova. Jag blir som frälst, talar varmt om boken inför mina vänner, både längtar och fasar inför nästa stund med den.

Huvudpersonen Charlotta är en udda fågel, som jag som läsare inte vet om jag ska tycka om eller ens om jag begriper mig på. Många gånger undrar jag varför hon agerar som hon gör. Omsorg, rädsla, hon tycks inte ha de vanliga mänskliga drivkrafterna. För det mesta förstärker det dock spänningen: det är mycket läskigare att följa en person som snarare är skeptisk än rädd, och där jag som läsare är den som får känna den verkliga rädslan…

Det är en sak att plantera ut obehagligheter och olösta mysterier, och en annan att knyta ihop säcken på ett bra sätt. Och det är här jag tycker von Corswant fallerar. Det blir onödigt invecklat, komplicerat och samtidigt hastigt. För mycket på samma gång. Jag tappar närvaron som byggts upp tidigare i boken och har svårt att tro på det övernaturliga, som tidigare var så ingrott i mig som sanningen. Det är synd. Det är också här nånstans som karaktärsteckningen av huvudpersonen gör mig förvirrad. Är det verkligen ett smart grepp av von Corswant att göra en avig karaktär med bristande medkänsla? Eller är det snarare slarvigt, platt, en nödlösning för att spänningen ska gå före psykologin?

Nej, det sänker mitt betyg, även om det bara handlar om sista fjärdedelen av boken. Till nästa gång hoppas jag på en tydligare sammansatt historia, där von Corswant inte gör det så komplicerat för sig. För det är definitivt en genre hon bemästrar i övrigt, som en sann skräckdrottning.