Bakom varje framgångsrik man står en kvinna, heter det ju enligt den lika förlegade som sexistiska devisen. Boken Diktatorernas kvinnor tar avstamp i just den devisen och undersöker relationen mellan en utvald samling diktatorer och kvinnorna i deras liv. En samling män vars politiska hållning finns i den högra respektive vänstra ytterligheten av den politiska skalan, men som ändå har den gemensamma inställningen att relationer till det motsatta könet inte ska ske på jämställd basis.

Det går knappast att läsa en sådan här bok utan att ställa sig den grundläggande frågan: vad fyller egentligen den här typen av bok för funktion? Är den en i mängden av de böcker som diskuterades i Svt:s Babel i höstas, böcker som tar upp detaljer ur någon diktators liv (i regel Adolf Hitler) och fokuserar på teknikaliteter och yta, utan att ens ha ambitionen att föra någon form av diskussion kring de historiska skeendena? Den ligger onekligen nära, för det här är väl en i raden av böcker som belyser små delar av dessa ”stora” män. Samtidigt finns det ju ändå ett intresse kring diktatorernas kärleksförhållanden som ju trots allt säger en del om dem som personer, jämfört med böcker som fokuserar på uniformsdetaljer. Så ja, den har väl ett berättigande även om jag inte vill påstå att detta är nödvändig läsning.

Att Adolf och c/o inte var några feministiska förtrupper är ju knappast några nyheter och boken i sin helhet ger nog ändå mest små anekdoter, vars detaljer är nyheter men där de stora dragen ändå är gammal skåpmat. Ändå finns det något fascinerande kring hur personer som inte tvekade att skicka miljoner i döden fungerar som privatpersoner. Själva utgångspunkten, med kvinnorna i deras liv, blir i sammanhanget därför ganska lyckad.

Diane Ducret har valt ut sju stycken nittonhundratalsdiktatorer av varierande betydelse för världshistorien. Hitler, Lenin, Stalin, Mao och Mussolini behöver ju knappast någon närmare presentation. De två tilläggspersonerna, Portugals fascistiske diktator Salazar, misstänker jag är med för att hans kändare kollega på den Iberiska halvön hade ett alltför tråkigt privatliv och Ceausescu, Rumäniens kommunistiske despot, mest för att hans fru Elena till och med överträffar sin ytterst märklige man i galenskap. Någon förklaring till varför det är just dessa sju som valts att belysas finns inte. Valet ger dock ett brett politiskt spektrum och även en tidsrymd som spänner över hela nittonhundratalet.

Så hur ser deras relationer ut då? Om man skulle sammanfatta boken med en mening per diktator kan man väl säga att Mussolini är den målinriktade storbetäckaren som inte tar ett nej, är gift med en kvinna som han hatar (och vise versa) och har hundratals älskarinnor. Lenin är en arbetsnarkoman som har klasskampen som substitut för både sex och romantik medan arvtagaren Stalin har någon slags hårdhänt charm som drar kvinnor till sig, men ofta behandlar dem illa (hans fru Nadja tar till exempel livet av sig efter en middagsbjudning). Salazar förblir ungkarl under hela sitt långa diktatorliv men har flera diskreta kärleksförbindelser, varav den livslånga slutar med att Felesima förblir hans politiskt förtrogna. Mao har en prioriteringsordning där familjen kommer i andra hand och bekymrar sig inte så mycket ens när fruar och barn dör. Helst förlustar han sig ändå med enkla bondflickor som föräldrarna med både glädje och ära skickar till den gamle mannen. Nicolai och Elena Ceausescu lever i ett förhållandevis stabilt äktenskap men samtidigt i en värld vars verklighetsförankring är så förvanskad att verkligheten inte ens slår dem under deras gemensamma avrättning. Och så slutligen Hitler, en person som detaljstuderats och där relationen till Eva Braun redan har en egen bok. Kvinnan som älskade Hitler. Hitler trivs i kvinnligt sällskap men som förförare ter han sig ganska tafflig. Om kompisen Mussolini kan liknas vid någon som Gene Simons så ligger Hitler närmare Stig Helmer. Ja, där har ni de stora dragen.

Boken är uppbyggd med ett kapitel per diktator där deras respektive liv berättas i kronologisk ordning. Kvinnornas liv beskrivs också, vi får bakgrunden till vilka de var och vilken ställning de hade i sina respektive relationer. Det görs ordentliga djupdykningar och flera gånger får läsaren följa med genom enskilda scener vilka beskrivs detaljerat och ingående. Mellan scenerna ges summeringar av vad som händer historiskt och kombinationen mellan dessa lyckas Ducret väldigt bra med, hon ger precis tillräckligt med fakta för att man skall förstå situationen men inte mer. Språket är överlag bra och den dialog som existerar består av citat vars källor redovisas. Nej det är ett välgjort arbete, både språkligt och researchmässigt. Så frågan blir väl åter igen om boken är relevant läsning eller ej, och efter 366 sidor kan jag ändå inte svara med annat än ett nja.