CV är förkortning för curriculum vitae, det latinska namnet för levnadsteckning som betyder ”levnadslopp”. Ett CV är en sammanställning av kunskaper, erfarenheter och färdigheter. Lovisa Eklund levererar sitt CV som en mörk, glänsande hård pärla. Det gäller att vara personlig i sitt CV utan att bli privat. Du ska bjuda på din person men inte på din dagbok. De du säljer in dig till vill inte veta vad du har under sängen. De vill att du ska ha många bollar i luften och tåla stress. Temat i denna bok är just detta. Hur svårt det kan vara att hålla sig på rätt sida. Att inte kliva över och bli privat där det inte passar sig enligt praxis.

Det börjar med en slags insäljning av bokens jag till oss läsare. Det är mycket som ska täckas in under arbetslivserfarenhet och det personliga brevet. Jag tycker mycket om den torra, konstaterande tonen, där så mycket döljer sig under ytan. ”Det här är vad jag bjuder er, resten behåller jag för mig själv” liksom. Det är en iakttagande text som ser och delar med sig, men reflektionerna får läsaren göra själv.

Mina föräldrar har aldrig lärt mig skillnaden
mellan arbete och hobby
eller så var det jag själv
som aldrig varit mottaglig.

När jag kom till insikt om denna skillnad
drabbades jag av en svår chock.

Sen sökte jag till lärarhögskolan.

Det märks att Eklund har estradpoesin i blodet. Texten är intagande och förödande lättsmält, men lämnar ofta kvar en tagg som jag får grubbla vidare på och jag drar ofta paralleller till mitt eget liv. Igenkänningen blir stor.

Om första halvan av boken ägnas åt arbete och ideologi så handlar resten om kärlek. Och det är den delen som griper mig mest. Här är ingenting självklart eller enkelt, utan vi möter ett ”kritiskt skede”.

I mitt huvud skrev jag listor över allt
som eventuellt kunde gå fel,
till exempel:
1. Han SMS:ar ikväll och ställer in.
2. Han SMS:ar imorgon förmiddag och ställer in.
3. Han ställer in, men utan att SMS:a först.
4. Han dyker upp, jag blir kär och han berättar att han
är Sverigedemokrat.

Då det handlar om kärleken blir texten skörare och mer svullen av ängslan plus längtan. Raderna letar sig in under min hud och ger mig ömma blåmärken.

Du sade en gång att du gillade hundar
och det var ju passande.

Jag kände mig nämligen både osjälvständig,
gnällig och skitjobbig.

Jag niger och skriver under på det mesta. Som en sista present bjuds vi på Eklunds egna förklarande illustrationer i form av en tecknad bildserie som förtydligar och fördjupar ”Det kritiska skedet”. Då ligger tårarna nära till hands och jag lämnas med de mörka seriebilderna samt texten som nitar sig fast på min hjärnas anslagstavla.