Recension

: Sjusvansad Katt
Sjusvansad Katt Håkan Eklund
2013
Tolvnitton Förlag
8/10

Så himla oväntat, Eklund!

Att läsa diktsamlingar och prosapoetiska verk i syfte att skriva en recension kräver en viss form av litterär behärskning. Och en lek med perspektiv – bryt byt ut! – vem och var är jag nu? Sjusvansad katt blev till en kamp mellan två extremer – en litteraturkritisk snobb, såkallad fnysläsning – mot en lustfylld anspråkslös läsning som var förutsättningslös. Mellan dessa poler fanns många karaktärsläsningar – en postpunksgenomläsning, en bokstavstrogen tönt, en väldigt stressad karriärläsning osv. En lek med läspersoner.

Men för att presentera Håkan Eklund:

Jag bor i hans drömmar. Bland nakna kvinnor, dåliga dikter, ritandet, begränsandet, det gränslösa, skräckfilmerna, den flödande energin, Imperiet, det ständiga orkeslösa, tankarna som leder bort, vaknandet till en person, offrandet av barndom, arvet, kärleken. Den brinnande kärleken. Den brinnande kärleken. Den brinnande kärleken.

Karaktärsläsning känner jag är förutsättningen för att inte hamna i gamla tråkiga referensskapta mönster. Håkan Eklunds poetiska prosa kräver detta. För i berättande dras hans språk ofta mot banalitet och stundom rena barnsligheter. Men även till att faktiskt briljera oerhört, där han behöver. Verket skapar faktiskt mer än man kan förvänta sig av ett prosapoetiskt verk. Men samtidigt – lite väl otydlig ambition.

Och det gör ont när en författare faktiskt går över alla möjliga gränser; texten kräver verkligen tålamod. För av någon anledning får jag KSMB:s tramslåt ”Jag sjunger som jag vill”, som återkommande mantra i alla perspektivläsningar. Eklund skriver som han vill, en text beroende av tankeflöde, automatisk skrift – ett språkligt flyt i tankemönster som leder honom ofta helt rätt. Korrekturfelen känns som mitt eget lilla problem. För är jag tönt nog att sitta och störa mig på några korrekturfel istället för att stanna kvar i berättelsen – ja då känns felet vara bristande tålamod. Och svider klichéerna i nervsystemet? – ja, mitt fel – läs klart istället och läs om! Sluta fnys varje gång du läser något utanför ditt personliga ramverk! (Pratar här till mig själv i andra person tydligen.) Men så här: Läs i lust, lustläs, texten är kärleksdriven. Grunden har en surrealistisk ambition.

Blixtrar rött.
Övertygelsen om det egna närvarandet efter en påtaglig närapåöverkörning då en grön Megadon kastar mej till asfalten och dånar mej till obetydelse. Går vidare som inget har hänt i dödlighetens form. Var detta mitt passerande till slutlighet? Är detta andrasidan? Ja, säger hemköps automatiska dörröppnare som vägrar att se mej. Sedan tack och lov…

Sjusvansad Katt är en sökares berättelse, en introvert självrannsakan till förändring – efter det inte alldeles självklara, inte uppenbart synliga, det undermedvetna. Efter sjunde svansen – det tredje ögat – och skriven i första person. Protagonisten heter ”Krazy”, en relativt allvetande katt. Som talar förnuft och ibland lite oförnuft. Hon pratar barnsligt lekfullt och klokt. Karaktären Krazy är bokens mentor, (o)förnuftsställaren som leder fram berättarens till upplysning.

Hon sa:
I en tråd är du knuten och bredvid dej går alla andra och framför dej och bakom dej går människor med trådar i sina bröst. Något drar er framåt och framåt drar ni varandra.
Varje sång ni sjunger är densamma. Varje tanke har den andra. varje haveri ingår i planen. Varje liten meningslös händelse sitter bundet i tråd.
Jag är en sax.

Berättaren söker anspråkslöst och ängsligt, men samtidigt nyfiket inför världen bortom bortom. Letar sinnlig evolution. Katten Krazy blir i fnysläsning allvetande som en a-kurs i teoretisk filosofi, men vid förutsättningslös lite onykter läsning; även en klok jäkla katt.

- Är jag död?
- Nej. Du är förövrigt fortfarande för liten för att prata om döden.

Bokens karaktärer är tagna från George Joseph Herrimans seriestripp Krazy Kat (som publicerades första gången i New York Evening Journal 1913 och publicerades fram till serieskaparens död 1944). Tre lånade karaktärer: ”Krazy Kat”, antagonisten ”Ignatz Mouse”, en mus – och hunden ”Offissa Bull Pupp”. En katt och en hund och en mus.
”All tid är nu. Nu är 1927.” Och i Herrimans anda, utvecklar Eklund de tre karaktärernas beroendeförhållande och kärlekstriangel. Men framförallt vilar texten på den obesvarade kärleksrelationen mellan hunden och katten. Berättarjaget, valpen ”Bull Pupp” beundrar och hyser kärleksfull nyfikenhet inför katten – som i sin tur ger tillbaka en surrealistisk vägledning på ett … ja, kattypiskt sätt. Karaktärerna är lika enkla som i Herrimans seriestripp, men Eklunds vill snarare skapa en simpel filosofisk och sinnlig ingång till det översinnliga, katten ”Krazys” sjunde svans.

Eklund använder surrealismens verktyg, letar inom sig och utom. I ett automatisk språkflöde. Vilket blir roande och lustfyllt.
På baksidan benämns boken som: ”… Eklunds högst absurdistiska text.” Problemet är att jag inte upplever den absurdistisk alls. Jag får en helt annan ingång. Kanske för att jag inte finner den särskilt rolig, skämten är inte absurda – barnsliga i så fall. Och det är inte heller meningen. Tankarna styrs till surrealisternas automatiska skrift. Att faktiskt tillåta allt, inte utesluta skumma saker som ”… säger jag kokande.” (Och jag väntar på kokande av vadå?) Men läsaren fattar – fnysgubbsläsningen har en viktig funktion – och här är alla mina läsningar överens – Sjusvansad Katt är inte alls absurdistisk.
(Katten talar.)

Du är konstnär. Du är poet. Du har en penna som vandrar vilt. Stundom styr du den inte ens. Bara följer med. Med de förutsättningarna så är det faktiskt egendomligt att du inte kommit längre i tanken än du har. Men det är väl alla tvångstänkta regler som du omger dig med…
- Men berätta då, bad jag.

Så när alla perspektiv hittar samma ingång – kan jag som recensent säga: Fan vilken vågad och malplacerad konstambition! – vilket känns fruktansvärt välkommet. Bara oerhört oväntat. Och jag kan inte annat än att verkligen uppskatta detta prosapoetiska verk och även förlaget som tydligen inte ens rättat korrekturfelen (tycks det). Eklund skriver som han vill. Och det gör han faktiskt helt rätt i.

Håkan Kristensson

Publicerad: 2013-11-12 00:00 / Uppdaterad: 2013-11-13 20:28

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5462

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?