Martin Kellermans seriefigur Rocky som över bostadsannonserna dagdrömmer om att stövla in och utrymma lägenheter som nazisterna i Schindler’s List. Nikanor Teratologens nazihyllande huvudpersoner i Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Dan Parks affischkonst som liknar Auschwitz vid Disneyland, Quentin Tarantinos omskrivning av historien i Inglorious Basterds eller webbsidor som samlar bilder på katter som liknar Hitler. Får man göra vad som helst med nazismen och andra världskriget?

Det är den underliggande frågan i en antologi med titeln Hitler für alle, prydd med Niels Bondes oljemålning inspirerad av just de där Hitler-katterna på nätet. Undertiteln är ”Populärkulturella perspektiv på Nazityskland, andra världskriget och Förintelsen” och boken samlar en ganska ojämn och spretig men likväl intressant serie uppsatser på temat.

Lättare att besvara än den lätt moraliserande frågan om vad man får göra med nazismen är vad människor faktiskt gör. Hur används Hitler och nazismen som ett ”slagträ i debatten”, som symbol för den ultimata ondskan, som motkultur, som skämt, i skolan, och så vidare?

Det har en rad framför allt humanistiska forskare grubblat på, ofta med en ganska personlig ingång. Ibland är det just den egna motviljan mot ett visst sätt att bruka historien som bildar utgångspunkt, som när Anne Hedén försöker reda ut varför Inglorious Basterds stör henne så mycket, Tanja Schult vänder ut och in på hur man egentligen ska uppfatta Dan Parks provocerande affischer och aktioner, eller Cordelia Heβ och Monika Urban faktiskt är med och initierar den debatt som de sedan analyserar om varför svenska och österrikiska klätterleder fått namn efter nazistreferenser.

Jag gillar när forskare öppet redogör för sina utgångspunkter, men här finns också en glidning som av någon anledning är nästintill oundviklig när det gäller just populärkultur. Det är en glidning över i just det där lite moraliserande, att man gärna vill ta ställning om det man analyserar är etiskt och estetiskt bra eller dåligt. Visst har etik i forskning att göra, men varför smyger det så ofta in värderingar på ett lite lömskt sätt som sällan förekommer när det som analyseras hör till finkultur och kanon?

Vad som egentligen är populärkultur kan förresten också diskuteras. En stor del av undersökningsmaterialet i Hitler für alle utgörs faktiskt av dagstidningar. Bara två artiklar tar upp så kallade vanliga människors historiebruk: texten om klätterlederna, som använder sig av diskussioner på olika klätterforum på nätet, och Ylva Wibeaus text om hur elever reagerar inför undervisning om andra världskriget och Förintelsen.

Inte minst denna text visar hur många olika faktorer som spelar in i hur människor faktiskt uppfattar det förflutna. Från statligt håll får man ofta känslan att det finns någon sorts föreställning om att undervisning om Förintelsen ska vaccinera elever mot främlingsfientlighet, totalitära ideologier och mobbing. Fullt så enkelspårigt fungerar ju inte människors förståelse och bruk av historia.

I stället är det flera av antologitexterna som pekar på en växande vilja att på olika sätt frigöra sig från historien. Att distansera sig, skriva om eller driva med den. Använda den efter eget huvud. Jag vet inte om det är rätt eller fel, men jag tycker att det är intressant och spännande.