Det finns ett hus någonstans i Slovakien, där du möter dina värsta mardrömmar. De som stigit in i detta hus har kommit ut på olika sätt förändrade, ingen blir sig riktigt lik igen. Vissa tappar förståndet av skräck. Andra finner lycka i att nu ha upplevt det värsta som kunde hända; efter detta finns det inget värre. Ytterligare andra kommer ut med ansiktet förvridet, huden grå, näsan förflyttad till ett ställe på kinden. Vissa tas in på mentalsjukhus, ytterligare andra väljer att ta sitt liv.

Karl Meyers son är död. Romanen är en enda lång vilsen vandring sökande efter mening, i detta liv som nu har blivit fullständigt tomt. Meyer letar efter anledningen till självmordet, vad kunde han ha gjort annorlunda? För det finns alltid skuld, kanske i denna berättelse mer än i andra. Om han inte hade träffat den andra kvinnan? Om han inte förlorat sig i sina egna intressen? Men han letar också efter anledningen att själv fortsätta. Det är en personlig kris utdragen över sidorna. En jakt på något av betydelse. Kärleken. Finns den? Hur når man den? Hur ser den ut?

Ingen kunde som Stig Sæterbakken skriva om mänskliga relationer på ett sånt sätt att jag som läsare ena stunden går upp i det skarpaste sken av lycka, för att i nästa stund tvivla på att något av det jag känner är sant. Han har ett sätt att ta sig under huden på mig, hitta just de där formuleringarna som knäcker mitt försvar, som berör mitt innersta, som gör hans böcker till mer än böcker. Ingen kunde som Stig Sæterbakken skriva om mörkret i själen på ett sånt sätt att jag som läsare, i det klaustrofobiska slutet, inträngd i ett hörn i det spöklika huset, börjar gråta med huvudkaraktären: jag är Karl Meyer och jag letar också efter mening.

Som alla vi människor gör.

Karl Meyer flyr sorgen och sin halva familj, flyr ut. På ett tåg genom länderna med drömmen om att på en ny plats i nya omgivningar där ingen känner honom kunna starta om sitt liv. Han hamnar på ett hotell i en liten stad som känns kulissartad; inte på grund av bristande språk, utan på grund av en overklighet som är tydligt förankrad i boken. En mardrömsstämning vars syfte aldrig är att lämna läsaren, utan trollbinda henne. Och jag vandrar med på underliga undergroundsteatrar, och i mötet med nya människor: är detta ett fönster? tänker jag. Å snälla säg att det är ett fönster, att han klarar sig ur det här.

Himlen ljusnade medan jag rörde mig inåt på de växelvis smala och breda gatorna, och myllret ökade, dagsljuset spårade upp människor i alla vinklar och vrår och skickade iväg dem. Ut, ut, alle man! Lydigt återupptog de sina dagliga sysslor, med inarbetad erfarenhet, som delar av en helhet, oavsett hur olikt det var, det de var på väg att ge sig i kast med. De deltog i gemenskapen, där ingen gjorde exakt samma sak som någon annan, där alla rutiner och arbetsuppgifter hade sin egenart men där det överordnade målet ändå var samma för alla, att besätta sin plats, behålla den och vidareutveckla den, fullkomna den så långt det gick. Och under allting, all ärelystnad och tävlingsinstinkt och missunnsamhet och förtvivlan, fanns samma vaksamhet som hos motorcyklisten, vaktande på varje steg man tog för att inte utsätta sig själv för onödiga faror. Som om detta var den stora rörelse de deltog i – som jag själv deltog i, där jag lät mig uppslukas av vimlet – den eviga jakten efter att undvika döden.

Detta sätt att betrakta världen, att så självklart stå utanför utan att ens vara säker på att vilja in. Hinnan som läggs över världen, cynismen som vaknar av sorg på sorg. Kanske är jag inte menad för lycka? För varje steg framåt två tillbaka. Efter varje upplevelse, försök till liv, skickar Meyer sms till sin döde son. ”Är i Redenburg i Tyskland. Stannar här några dagar. Allt väl? Hälsa mamma och S.” Och jag tänker på en skräckhistoria av H P Lovecraft som jag läste som tonåring, där någon kopplar en telefon ner i en grav, och till slut är det inte vännen som pratar på andra sidan längre, utan någon annan. Precis som Meyer vill jag så gärna tänka mig att dessa meddelanden kommer fram. Att döden inte är slutet, för det är så overkligt att någon som nyss fanns bara ska sluta finnas. Jag har ju hans telefonnummer här! Jag får ju meddelande om att det jag skickat mottagits!

Detta blev tyvärr Sæterbakkens sista bok, och det är så jävla synd att jag blir förbannad. Det finns få författare som med sitt språk kunnat fånga mig så. Lättillgängligt men ändå så genialiskt. Min enda tröst är att jag har flera av hans böcker kvar olästa. Mitt eget personliga skräckhus är att om han inte tog sig ur det, utan faktiskt tog sitt eget liv, vari vilar då hoppet för oss andra?

En dag klev jag på en buss och satt kvar hela vägen ut från staden och tillbaka igen. En liten stund slumrade jag, hade ingen aning om var jag var. (…) Ett ungt par hade satt sig framför mig, flickan lutade huvudet mot pojkens axel, då och då böjde han fram huvudet och tittade på henne. Jag märkte att jag blev djupt missunnsam mot honom, mot båda två. Det var något så välsignat fridfullt över dem, bekymmerslöst placerade i omgivningar som ännu inte var tillräckligt starka att rubba deras lycka och förälskelse. Inför dessa två, tänkte jag, har inte världen något att säga. Ingenting kan förstöra dem. De är i jämvikt. Kärleken och begäret jämnt fördelade, frågan om vem av dem som längtar mest är ännu inte aktuell. När jag var på väg ut vände jag mig mot dem och sa: ”Minns den här stunden!” Pojken ryckte till, han såg alldeles förskräckt ut, och när bussen körde vidare fick jag en skymt av dem i fönstret, båda satt och stirrade ut på mig som om jag vore en som hade varit med om både det ena och det andra, utan att de förstod exakt vad.

Det här är en bok att läsa intensivt och bära med sig länge efteråt. Trösten blir att ensamheten, paradoxalt nog, är något vi alla delar. Karl Ove Knausgård är inte Norges största författare i vår tid. Stig Sæterbakken är större.